Mellan könsspecifika förväntningar och ett neutralt kunskapsideal att förhålla sig till betydelser av kön som barnpsykolog i Sverige

Sammanfattning: Detta avhandlingsarbete undersöker hur psykologer förhåller sig till de olika betydelser av kön som finns i de sammanhang de befinner sig i när de utövar sitt yrke. Genom att utforska de betydelser som barn- och ungdoms­psykologer ger skillnader mellan flickor och pojkar har jag identifierat svårigheter och möjligheter när det gäller att inkludera sociala och kulturella aspekter i beskrivningar av barns och ungas psykologiska utveckling inom psykologiprofessionen i Sverige. Ett inkluderande av sociala och kulturella aspekter skulle bidra till en förståelse för hur barns psykologiska fungerande hänger ihop med de samhälleliga sammanhang de befinner sig i, och kunna användas för att ge barnen ett bättre stöd i behandlingsarbete. Metod Elva intervjuer med svenska barn- och ungdomspsykologer, samt tre svenska läroböcker i utvecklingspsykologi analyserades. Analyserna utgick från socialkonstruktionistiska och diskurspsykologiska perspektiv. Resultat Analyserna visade att psykologerna gav kön, genus och jämställdhet flera olika betydelser och att dessa olika betydelser ofta var motstridiga. Ett glapp identifieras mellan övergripande beskrivningar av barn och ungas utveckling där ambitionen att beskriva psykologisk utveckling som en interaktion mellan biologiska och kulturella faktorer tydligt kom till uttryck, och de mer konkreta beskrivningarna av psykologisk ut­veckling där ett biologiskt och/eller individinriktat synsätt gavs företräde. Detta glapp kom framförallt till uttryck i läroböckerna. I barn- och ungdoms­psykologernas tal om sitt arbete blev ett annat glapp synligt. När de talade mer övergripande om vad ett professionellt förhållningssätt till kön innebar baserade sig talet på strävan efter neutralitet och en syn på kön som ovid­kommande för psykologisk behandling. När talet handlade om det konkreta behandlingsarbetet konstruerades kön som skillnader. Barn- och ungdoms­psykologerna tycktes sitta fast i ett dilemma mellan en könsneutral retorik och ett bemötande och en behandling som utgick från könsskillnader som ”naturliga”. Det snäva individfokus som kom till uttryck i psykologernas berättelser lyfts fram som en förklaring till att psykologerna inte själva tycktes uppmärksamma detta glapp under sitt berättande. En fråga där psykologerna ställde kritiska frågor kring jämställdhet och lika fördelning av resurser handlade om att så få flickor i yngre åldrar besöker barn- och ungdomspsykiatrin. Vid dessa tillfällen kom en vilja att omfatta flickors och pojkars olika livsvillkor som förklaring till könsskillnader till uttryck. Då det i deras tal inte fanns några kopplingar mellan den olika fördelningen av resurser och över- och underordning mellan kvinnor och män på en samhällsnivå, verkade psykologerna dock sakna tillgång till analytiska redskap att fullfölja tankarna om olika livsvillkor. Försöken att kontextu­a­lisera flickornas ”osynlighet” tycktes då landa i en anpassning efter köns­stereotyper för ”deras eget bästa”. Jag identifierade några undantag från detta mönster. Några få psykologer uttryckte explicit ett jämställdhets­intresse och en önskan att arbeta på ett jämställt sätt i sitt behandlings­arbete. Analyserna av deras berättelser visar att professionella ideal när det gäller kunskapssyn hade stor betydelse för om, och hur, de kunde motarbeta ett könsstereotypt förhållningssätt i sitt arbete. En strategi att arbeta för jämställdhet utifrån ett neutralt kunskapsideal tycktes leda till ett fokus på ”likabehandling” och osynliggöra skillnader i värdering och handlings­ut­rymme mellan flickor och pojkar. En strategi att arbeta för jämställdhet som baserar sig i idealet ”rättvist resultat” tycktes öppna upp för möjlig­heter att upprätthålla uppmärksamheten på orättvisor och maktprocesser mellan könen. Slutsats Möjligheterna att inkludera kulturella och sociala betydelser av kön i psykologiskt behandlingsarbete med barn och unga verkar hänga nära samman med psykologers professionella ideal för vad som är legitim kun­skap. I vilken utsträckning psykologerna hade tillgång till analytiska redskap att reflektera över kopplingar mellan problemen hos de flickor och pojkar de träffade och över- och underordning mellan kvinnor och män på en sam­hälls­nivå var också viktigt. Sådana tankemässiga redskap, som utgår från feministiska teorier och genusvetenskap, saknades till stor del i de intervjuer och de läroböcker som granskades.