Samnyttjad mark och urbana allmänningar : En fallstudie av skyfallsanpassning i Malmö och Köpenhamn

Sammanfattning: I avhandlingen analyseras möjligheter och hinder för samnyttjande av mark utifrån en fallstudie av skyfallsanpassning i Malmö och Köpenhamn. Som bakgrund står de klimatutmaningar i form av ökad framtida nederbörd och risk för översvämningar som städerna ställs inför, tillsammans med en tilltagande konkurrens om marken från allt fler behov. Fallstudien jämför hur de båda städerna planerat för och tagit sig an skyfallsanpassningen av befintliga stadsmiljöer. Fallstudiens huvudsakliga intresse utgörs dock inte av skyfallsanpassning som sådan, utan denna nyttjas främst för att ta reda på kommunernas inställning till möjligheten att samnyttja mark, samt vilka reella svårigheter samnyttjandet medför. Analysen av fallstudien sker med hjälp av governance-teorier där ett flertal institutionella hinder belyses såväl på strukturell nivå som inom det praktiknära genomförandet. Jämförelsen mellan städerna gör det tydligt att de institutionella förutsättningarna för samnyttjande ser olika ut, men att olikheten också förstärks av kommunernas förmåga att nyttja styrmedel för att möjliggöra skyfallsanpassning genom samnyttjande av mark. Analysen använder även teorier om allmänningar och urbana allmänningar för att belysa institutionella strukturer för samnyttjande av mark utan äganderättsliga anspråk. Avhandlingen har resulterat i att kunna beskriva två olika former av samnyttjande i termer av urban allmänning. Den första formen beskriver allmänningen som ett objekt och belyser i synnerhet materiella och institutionella aspekter. I samband med att ett stort antal markområden inom såväl kvartersmark som allmän platsmark anpassas att avlasta det allmänna va-ledningsnätet vid skyfall, bildas ett nätverk som kan besk- 14 rivas som en urban allmänning. Denna form av urban allmänning utgör ett objekt som sammanfogas genom dess funktionella samband men bibehåller ett diversifierat ägande och förvaltning. Den andra formen beskriver den urbana allmänningen som en process där möjligheten till samnyttjande inom allmän platsmark föranleder inkluderande invånarmedverkan. Genom invånardeltagande och uppmuntran till initiativtagande i den egna stadsdelen tillför samnyttjandet sociala värden till stadsrummet i form av trivsel, trygghet, tillhörighet och andra uttryck för livskvalitet. Denna invånarmedverkan utgör tydliga uttryck för den urbana allmänningen som process samtidigt som själva objektet, stadsrummet, kan fortsätta att räknas som endera en offentlig resurs under kommunal förvaltning eller en gemensam resurs under privat förvaltning. Avhandlingens slutsatser beskriver samnyttjandets möjligheter som en till stora delar outforskad potential att finna synergier och funktionell integration mellan olika markanvändningar och funktioner i stadsrummet. Med ett resursbaserat synsätt ses samnyttjande av mark som ett verktyg att överbrygga fastighetsindelning och de planerade användningsgränserna utan att äventyra egendomsrätten eller planinstrumentets intentioner. Det resursbaserade synsättet ger också samnyttjande möjlighet att låta såväl allmän platsmark som kvartersmark bidra med kvaliteter till staden genom positiva externa effekter. Samnyttjandets huvudsakliga hinder utifrån fallstudierna beskrivs från ett kommunalt institutionellt perspektiv med de tre faktorerna: ett snävt sektorsperspektiv, en strikt uppdelning mellan offentlig och privat mark samt betydelsen av styrmedel. Slutsatsen är att det finns goda möjligheter att berika städernas stadsrum med fler och mer integrerade funktioner genom att utveckla samnyttjande av mark. Denna omställning ställer emellertid krav på ett förhållningssätt av tvärsektoriell samverkan och institutionell förändring.