Work-related musculoskeletal disorders - exposure assessment and gender aspects

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Värk i leder och muskler tillhör de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. En betydande del av dessa tillstånd är orsakade av belastningsergonomiska faktorer i arbetslivet, och kan således förebyggas. Arbetsrelaterade besvär i nacke, axlar och armar är betydligt vanligare bland kvinnor än bland män. Orsakerna till detta är ofullständigt kända. Arbetsmarknaden är könssegregerad så till vida att män och kvinnor till stor del finns i olika yrken. I studier där man tagit hänsyn till yrkestitel kvarstår emellertid överrisken för kvinnor. Flera kända riskfaktorer finns, låsta eller obekväma arbetsställningar, repetitivt och/eller kraftkrävande arbete samt brist på återhämtning. Kombinationer av dessa ökar risken ytterligare. Det är tänkbart att exponering för dessa riskfaktorer skiljer mellan könen, även inom grupper med samma yrkestitel. Exponeringen för fysiska riskfaktorer utvärderades systematisk för 206 kvinnliga och 116 manliga arbetare med samma yrkestitel, fiskberedare. Stora skillnader påvisades mellan könen. Två tredjedelar av det arbete som utfördes av kvinnor var högrepetitivt, med arbetscykler kortare än 10 sekunder. Det medförde hög eller mycket hög låsningsgrad av arbetet, på grund av synkrav. För männen förekom sådant arbete endast 15 % av tiden, i övrigt var deras arbete betydligt mer varierat. Däremot utförde männen i högre utsträckning tunga lyft. När man korrigerar för yrkestitel missar man denna skillnad i fördelning av riskfaktorer mellan könen, och kan dra felaktiga slutsatser om samband mellan kön och sjukdom. För att på ett objektivt sätt kvantifiera förekomst och nivå av arbetsställningar, arbetsrörelser och muskelaktivitet krävs pålitliga mätmetoder. I avhandlingen utvärderas elektromyografi (EMG) för mätning av muskelaktivitet. Via elektroder på hudytan registreras elektriska signaler från underliggande muskler. Då en viktig faktor är återhämtningstid för muskelceller, i situationer där låggradig men långvarig muskelaktivitet föreligger (t.ex. vid datorarbete). Då muskelcellerna aktiveras i en förutbestämd ordning är, sannolikt, vissa av dem utsatta för belastning varje gång muskeln används. För att kvantifiera återhämtningstiden för dessa behövs en mätmetod som kan uppskatta när hela muskeln vilar. En sådan metod, ”muskulär vila”, har vidareutvecklats och prövats. Den visade sig väl kunna skilja mellan arbeten med hög (städning) och låg (varierat kontorsarbete) risk för muskelbesvär i nacke/skulderregionen. EMG används dessutom, sedan länge, för att ge en uppskattning av nivå på muskelaktivitet under arbete. För att ta hänsyn till skillnader i underhudsfett, vilket dämpar signalen från muskeln, föregås mätningen av normalisering mot en referenskontraktion, submaximal eller maximal. Stora skillnader påvisas, trots detta, ofta mellan individer, även då samma arbete utförs. Detta kan bero på skillnader i styrka eller arbetsteknik, men kan också vara ett metodfel. EMG-metodens precision har varit dåligt känd. EMG mättes därför på sex kvinnor som upprepade tre olika arbetsuppgifter vid tre tillfällen. För kappmuskeln var variationen mellan dagar (inom individ) 8 %, ett litet metodfel i förhållande till påvisade skillnader mellan individer. Fortfarande kan en viss skillnad i arbetsteknik mellan dagar ha förelegat, och metodfelet är sannolikt ännu mindre. För underarmens sträckmuskulatur var variationen något större, 33 %, vilket sannolikt berodde på variation införd i samband med normalisering. Denna behöver därför förbättras. För att studera arbetsuppgiftens betydelse för utveckling av sjukdom i nacke och armar undersöktes 172 kvinnor och 105 män, som utförde exakt samma arbetsuppgifter, i en gummiindustri och i en monteringsindustri. Arbetet var såväl repetitivt och kraftkrävande som synkrävande. Även i detta arbete påvisades en fördubblad förekomst av besvär bland kvinnor. Med ovannämnda metoder för mätning av muskelaktivitet, samt med inklinometri och goniometri för mätning av arbetsställningar och arbetsrörelser i huvud, överarmar och handleder, kvantifierades den fysiska belastningen hos 18 män och 19 kvinnor. Då påvisades en betydande skillnad i muskelaktivitet, i förhållande till styrka. Den relativa belastningen var 50 % högre i kappmuskeln och 44 % högre i underarmens sträckmuskulatur, i jämförelse med männen. Dessutom hade kvinnor 45 % mindre muskulär vila i underarmsmuskulaturen, och 40 % högre rörelsehastighet i handleden, på höger sida. Då bristfälliga psykosociala förhållanden på arbetsplatsen visats öka risken för smärttillstånd i muskler och leder, inhämtades information om sådana via frågeformulär. Inga skillnader påvisades mellan män och kvinnors upplevelse beträffande någon av dimensionerna krav, kontroll och socialt stöd i arbetet. Kvinnor utför oftare än män arbete som medför en förhöjd risk för muskel- och ledbesvär. Detta gäller såväl mellan som inom yrken och arbetsplatser. När män och kvinnor utför samma arbetsuppgifter blir den relativa fysiska belastningen högre för kvinnor, om man tar hänsyn till styrka. Med hänsyn till de överrisker som påvisats för ensidigt repetitivt arbete i förhållande till rörligt och varierat arbete (3-4 ggr), är det troligt att en betydande del av översjukligheten hos kvinnor kan förklaras av högre fysisk belastning i arbetet. För att ytterligare belysa risken för besvär vid olika nivåer av exponering bör så kallade exponerings-responssamband beskrivas, separat för män och kvinnor. Detta kommer dessutom att ge möjlighet till fördjupad förståelse för betydelsen av faktorer som är knutna till kön, biologiska såväl som sociala, för uppkomsten av sjukdom. Det kommer också att öka möjligheterna till en striktare regleringar av arbetsmiljön, i form av kvantitativa hygieniska gränsvärden för belastnings-ergonomiska faktorer. Ett sådant gränsvärde skulle få störst preventiv effekt för kvinnor, eftersom dessa för närvarande är mer exponerade.