Arcanobacterium haemolyticum, clinical, diagnostic and therapeutic aspects

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Arcanobacterium haemolyticum (A. haemolyticum) beskrevs för första gången under namnet Corynebacterim haemolyticum av MacLean och medarbetare 1946. Bakterien odlades fram från svalget hos patienter med halsont och från sår. Patienterna bestod av amerikanska soldater och infödda öbor i Stilla havet. Från olika delar av världen har senare beskrivits halsont och utslag hos patienter som haft bakterien i svalget, men bakterien har förblivit i stort sett okänd, även av mikrobiologer och infektionsläkare. Det förekommer även enstaka rapporter om allvarliga infektioner, då man isolerat bakterien från exempelvis varansamlingar i hjärnan, kotkroppar eller blodet. I enstaka fall har infektioner med A. haemolyticum liknat difteri. Halsbölder förekommer som komplikation. Man har trott att bakterien går att behandla med vanligt penicillin, men några riktiga undersökningar av detta finns inte. Antikroppsbestämningar mot bakterien har inte utförts och detta är en av anledningarna till att det finns infektionsläkare och mikrobiologer som tvivlar på att A. haemolyticum verkligen är sjukdomsframkallande. I denna studie beskrivs 81 patienter med A. haemolyticum i svalget, varav de flesta uppvisar en halsflussliknande sjukdom. Nästan hälften av patienterna hade ett utslag, som ofta kunde leda till att sjukdomen förväxlades med scharlakansfeber eller penicillinallergi. En tredjedel av patienterna hade haft upprepad halsfluss inom 3 månader. Inga av de patienter som behandlats med vanligt penicillin blev fria från bakterien två veckor efter behandling, medan nästan alla som fick erytromycin blev bakteriefria. Sjukdomen visade sig vara som vanligast i tonåren och upp till 30 år, medan halsfluss med grupp A streptokocker var som vanligast i lägre skolåldrar. Dock var streptokockinfektioner vanligare än infektioner med A. haemolyticum i alla åldrar och A. haemolyticum får betraktas som en relativt ovanlig orsak till halsfluss. Det visades att A. haemolyticum hämmas i sin växt av vanligt penicillin, men avdödas inte som bakterier brukar, varför bakterien kan ha möjlighet att åter växa till i svalget efter utsatt penicillinbehandling. Däremot är mer än 95% av bakteriestammarna synnerligen känsliga för erytromycin och besläktade antibiotika, varför dessa bör användas för behandling. I denna studie visas också på metoder för att isolera och identifiera bakterien på laboratoriet. Slutligen utvecklades i denna studie en metod för att påvisa antikroppar mot A. haemolyticum. Hos 7 av 8 undersökta patienter, med bakterien i svalget, påvisades en kraftig antikroppsutveckling. 19 patienter med A. haemolyticum i svalget visade sig ha höga antikroppsnivåer mot bakterien, vilket friska kontrollpersoner saknade. Det har också visat sig att man nästan aldrig hittar bakterien i svalget hos friska personer. Vi anser att det nu föreligger starka bevis för att A. haemolyticum framkallar halsfluss och utslag.