Long-Term Outcome of Fractures of the Thoracic and Lumbar Spine

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Skador på kotor i bröst- eller ländryggen efter en olycka kan omfatta allt ifrån en diskret skelettskada till en kotfraktur kombinerad med skador på diskar (mellankotskivor), leder, ligament, mjukdelar, nervrötter och (eller) ryggmärg. En kotfraktur kan därför leda till allt från lättare övergående besvär till kronisk smärta och invaliditet. Även patientens ålder, kön och insatt behandling (kirurgisk eller icke kirurgisk) kan påverka förloppet. Besvären efter en fraktur kan även vara olika om man undersöker patientens funktion något år efter frakturen eller flera decennier senare. Då långtidsförloppet efter en kotfraktur är dåligt utvärderat, designades denna avhandling för att specifikt värdera om kotfrakturer leder till besvär hos patienten flera decennier efter skadan. Vi studerade det kliniska och radiologiska långtidsresultatet efter icke-kirurgisk behandling av kotfrakturer i bröst och ländryggen. Via röntgenarkivet på Universitetssjukhuset UMAS i Malmö identifierade vi 74 barn under 16 års ålder (studie I) och 40 ungdomar i åldrarna 16 till 18 år (studie II) som ådragit sig en kotfraktur i bröst eller ländryggen under åren 1950 till 1971 (bilderna under åren 1954 och 1956 saknades). Antalet individer som under ett år drabbades av en kotfraktur var 7 barn per 100 000 barn och 14 ungdomar per 100 000 ungdomar. Vi identifierade även i studie III vuxna med en icke-kirurgiskt behandlad splitterfraktur av kotan (s k burstfraktur), under åren 1965 till1973 via sjukhusets röntgenarkiv. Från skadetillfället och efterbehandlingen insamlades patienternas journaluppgifter. Kotfrakturer klassificerades enligt Denis klassificeringssystem. Alla individer som fortfarande bodde i Malmö med omnejd inbjöds sen till en efterkontroll. Tjugofyra barn (studie I) och 23 ungdomar (studie II) accepterade att 27 till 47 år efter skadan komma på en läkarundersökning. Tjugosju vuxna (studie III) efterundersöktes på liknande sätt 23 till 41 år efter skadan. Det kliniska resultatet utvärderades med en utvärderingsmall som kallas Oswestry's poängberäkning där individens funktion och symptom utvärderas. Klinisk undersökning av neurologisk funktion utfördes och klassificerades med Frankel's klassifikationssystem. Röntgenologiskt resultat utvärderades med slätröntgen av bröst och ländrygg. Hos 20 barn utfördes även i studie IV en magnetkameraundersökning av bröst och ländryggen 33 till 53 år efter skadan för att med Oners klassifikationssystem utvärdera om diskar intill den tidigare frakturkotan hade drabbats av förändringar som man oftast relaterar till åldrande, i högre grad än förväntat. Tjugoen barn (studie I) hade haft en s k stabil kompressionsfraktur och tre en instabil burstfraktur typ Denis B. Ingen hade vid skadetillfället svaghet eller känselbortfall i benen. Vid efterundersökningen rapporterade 21 individer att de inte hade någon ryggsmärta medan tre beskrev att de ibland kände lättare ryggsmärta. En individ var något svagare i benen medan resten inte upplevde någon svaghet eller känselbortfall i benen. Fjorton ungdomar (studie II) hade haft en s k stabil kompressionsfraktur, en individ en instabil burstfraktur typ Denis A, sex en Denis B fraktur, en individ en Denis D fraktur och en individ en horisontell skärningsfraktur genom kotan, en s k Chancefraktur. Två individer hade vid skadetillfället drabbats av lätt svaghet eller känselbortfall i benen medan 21 var helt normala. Vid efterundersökningen rapporterade 18 att de inte hade någon ryggsmärta medan fem beskrev att de ibland kände lättare ryggsmärta. Tre individer var något svagare i benen medan resten inte upplevde någon svaghet eller känselbortfall i benen. Fyra vuxna (studie III) hade haft en instabil burstfraktur typ Denis A, 18 en Denis B fraktur, en individ en Denis C fraktur och fyra en Denis E fraktur. Sju individer hade vid skadetillfället lätt svaghet eller känselbortfall i benen medan 20 var helt normala. Vid efterundersökningen rapporterade 12 att de inte hade någon ryggsmärta, nio beskrev att de kände lättare ryggsmärta, 3 måttlig ryggsmärta och tre svår ryggsmärta. Sex individer var något svagare i benen medan resten inte upplevde någon svaghet eller känselbortfall i benen. Vid den röntgenologiska efterundersökningen fann vi att kilformen av kotan som hade uppkommit efter frakturen hos barnen minskade under efteruppföljningen (studie I), hos ungdomarna förblev den oförändrad (studie II) medan den ökade hos de vuxna (studie III). Detta indikerar att en frakturerad kotkropp hos unga barn som har mycket kvar att växa kan bygga om kotan så den får en mer normal form. När vi undersökte diskarna ovan och nedan frakturkotan fann vi att diskarnas höjd inte minskade i högre grad än vad man kunde förvänta med stigande ålder (studie I, II, III). Hos barnen fann vi även med magnetkameraundersökningen att dessa diskar inte hade högre risk att drabbats av allmänna åldersrelaterade förändringar än vad som kunde förväntas (studie IV). Däremot fann vi att det fanns mer små inbuktningar från disken in i närliggande kota, s k Schmorl's knutor, än vad man kunde förvänta sig. Vi spekulerar därför att Schmorl's knutor kan uppkomma efter en skada på kota och disk. Vi kan nu när resultaten av beskrivna studier sammanställt fastslå att långtidsresultaten av icke operativ behandling av beskrivna patienter i stort sett får bedömas som gynnsamt.