Differently charged polypeptides and their impact on peritoneal and pleural postoperative adhesion formation

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sammanväxningar/ärrbildningar i buken och bröstkorgen efter kirurgiska ingrepp är mycket vanligt. Bland de patienter som opereras kommer cirka 95 % att få någon form av sammanväxningar. Nästan 1 procent av alla inläggningar på kirurgiska avdelningar och tre procent av alla bukoperationer anses i grunden vara orsakade av sammanväxningar i buken. Detta är ett stort antal patienter som årligen drabbas och kostnaden för samhället är betydande. Den årliga kostnaden i Sverige för sammanväxningar har beräknats till mellan 40 och 60 miljoner Euro. Dessutom finns indikationer på att kostnaden ökar årligen i takt med att allt fler patienter genomgår operation. För den enskilde patienten varierar panoramat av komplikationer. En av de vanligaste komplikationerna som kan tillstöta, på grund av sammanväxningar efter tidigare kirurgi i buken, är tarmvred. Det som händer då är att tarmen har växt samman med sig själv eller ett annat organ och hamnat i ett så pass ogynnsamt läge att dess innehåll inte kan passera. Symtom som uppstår är smärta, illamående och kräkningar. Tillståndet kräver vård på sjukhus och en del av dessa patienter måste akut opereras. Operationen är inte helt riskfri och kan i värsta fall innebära skada på tarmen med åtföljande livslångt lidande. En annan konsekvens av sammanväxningar efter tidigare operation är att en eventuell ny opertion ofta blir mer komplicerad och utdragen eftersom sammanväxningar gör det svårare för kirurgen att komma in i bukhålan och nå fram till det aktuella organet. Ytterligare komplikationer är kvinnlig infertilitet, där sammanväxningarna gör att äggstockar, äggledare och ägg kan fastna mot omkringliggande vävnader. Därmed ökar risken för att ägglossningen inte fortgår som normalt alternativt helt uteblir. Man tror numera att upp till 40 % av kvinnors infertilitet kan bero på sammanväxningar. Sammanväxningar efter kirurgi kan även ge upphov till smärttillstånd i buken. Tillståndet är dock inte helt belagt och sannolikt ett område som är svårt att utforska, delvis på grund av att smärta är en subjektiv upplevelse och att buksmärta kan bero på många orsaker. Därmed ökar risken att man vid dylika studier råkar få med patienter med smärtor av andra orsaker. Trots detta vet man idag att smärta till följd av sammanväxningar efter kirurgi är en realitet och behöver utredas mer. Kirurgi i bröstkorgens organ har blivit alltmer vanlig, exempelvis kranskärlskirurgi, borttagande av lungvävnad vid spridd men botbar cancer och hjärtklaffskirurgi hos barn och vuxna. Därmed ökar andelen patienter som opereras mer än en gång i bröstkorgen varpå risken att få komplikationer på grund av sammanväxningar efter kirurgi också ökar. Komplikationer som kan tillstöta är framför allt blödningar, organskada och förlängd operationstid vid ny opertion. Under flera decennier har det forskats kring sammanväxningar efter kirurgi och idag vet vi, både på mikro och makroskopisk nivå, till stor del varför dessa uppkommer. Problemen man framför allt brottas med är hur dessa skall förebyggas för att förhindra framtida komplikationer. Det finns ett flertal produkter på marknaden som förebygger sammanväxningar men ingen av dessa har visat sig vara utan biverkningar eller helt reducera mängden sammanväxningar. Några har visat sig ha skadliga effekter och dragits in från marknaden. Tidigare lovande djurförsök har visat att om man applicerar både positivt laddade proteiner och negativt laddade proteiner på skadad bukhinna bildar dessa en matta av en biofilm som hindrar inläkning av sammanväxningar i det skadade området. Tidigare studier har visat att biofilmen inte påverkar immunförsvaret och fungerar trots pågående infektion och blödning i buken. Denna avhandlings syfte var att ytterligare utreda konceptet med biofilm som profylax mot sammanväxningar. Avhandlingen visar att sammanväxningarna kan minskas efter kirurgi både i bröstkorg och buk. Det har också visats att viktiga mekanismer som har med den normala läkningen efter kirurgi att göra inte påverkas, vare sig i buk eller bröstkorg, vid användandet av biofilmen. Dessutom konstateras att biofilmen kan sprayas på den skadade ytan, vilket ökar möjligheten till användning vid både öppen och titthålskirurgi. I framtiden kommer studier på människa krävas för att undersöka biofilmens kliniska värde avseende att förebygga utvecklingen av sammanväxningar efter kirurgi.