The Significance of Spaciousness: an investigation of spaciousness in the context of the residential yard

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Som en följd av de senaste årens förtätningstrend har stadens täthet blivit en aktuell stadsbyggnadsfråga. Förtätning är ett komplext fenomen som berör en rad centrala egenskaper hos staden. Förtätning är också en kontroversiell stadsbyggnadsstrategi. Det är motsättningen mellan förtätning och friytor som den här avhandlingen tar sin utgångspunkt i. Krymper mellanrummen mellan husen blir det mindre obebyggd mark kvar. Vad som är en lämplig avvägning mellan bebyggelse och friytor är en central stadsbyggnadsfråga. Under senare år har vi sett en påtaglig förändring i förhållningssättet till denna fråga i form av en rörelse från det ”rymlighetsideal”, som präglade mycket av efterkrigstidens bostadsbyggande, mot en ökad täthet. I rymlighetsidealet uttrycktes den funktionalistiska planeringens intresse för sol, ljus och grönska och efterkrigstidens starka socialpolitiska ambitioner. Det skulle finnas gott om utrymme för lek och rekreation, och det var särskilt barnens behov som betonades. I detta förhållningssätt avspeglades en antiurban hållning. Det var en reaktion mot den gamla stadens trångbodda fattigmiljöer. Men den kritik, som senare kom att riktas mot många av förortsmiljöerna, har lett tillbaka till den intensiva, blandade och traditionella staden som förebild för stadsbyggandet. Detta har också inneburit en ökad täthet. Tillsammans med att förtätning betraktas som en tämligen väletablerad miljöstrategi utgör det nyurbana stadsbyggnadsidealet drivkrafter för ett tätare byggande, och vi ser här ett förändrat förhållningssätt till stadens täthet. I detta sammanhang är en viktig fråga vad ett mera kompakt stadslandskap innebär för människors vardagsliv. Huvudsyftet med denna avhandling är att diskutera vilken betydelse tillgången på utrymme har för utemiljöns användbarhet i bebyggelse med flerbostadshus. Det är bostadsgården, hyresgästernas gemensamma trädgård, som är kontexten för denna undersökning om rymlighetens betydelse. Avhandlingens diskussion om rymligheten grundas på två delstudier som tillsammans omfattar sex olika bostadsmiljöer, där kontrastering varit urvalsprincip. Det är tre mera rymliga miljöer som jämförs med tre områden med en högre täthet. De två delstudierna omfattar också två olika stadsbyggnadsideal, dels efterkrigstidens funktionalistiska planeringsidéer, dels det sena nittonhundratalets intresse för den traditionella kvartersstaden och ”stadsmässighet”. Tre olika teman studerades i den empiriska undersökningen. Det första, som är det mest centrala, är fokuserat på vad de boende gör och inte gör på sina gårdar. Nyckelfrågan är hur tillgången på friytor inverkar på hur gårdarna används. I vilka avseenden, situationer, funktioner och sammanhang framstår den aktuella tillgången på markutrymmen som betydelsefull, och i vilka tycks den inte vara så viktig? I det andra temat behandlas den valda kontexten, dvs. bostadsgårdens rumsliga och sociala egenskaper. Nyckelfrågan är vad rymligheten har för betydelse i just bostadsgårdens sammanhang? I det tredje temat undersöktes överensstämmelsen mellan planerarnas perspektiv på gården och den i verkligheten ianspråktagna gården. Avsikten var att reflektera över rymlighetens roll i de två olika bilder av bostadsgården som framträdde när planerarnas synsätt konfronterades med det vardagsliv på gårdarna som framträdde ur boendeintervjuerna. Ur intervjuer med boende i dessa sex miljöer framträdde fyra olika “roller” för utemiljön. De fyra rollerna kan formuleras på följande sätt: gården är ett bostadsnära uterum, den kan också fungera som en mötesplats, en arena för grannkontakter och gemensamma aktiviteter, gården är barnens lekmiljö och slutligen också en plats för sinnesupplevelser och naturkontakt. Den förstnämnda kategorin, gården som bostadsnära uterum, har en överordnad karaktär. De övriga omfattar en särskild aspekt. Dessa fyra roller utgör fyra olika sammanhang för rymlighetens betydelse. Det var i första hand i det så kallade aktiva bruket, när hyresgästerna befann sig på gården, och särskilt i förhållande till barnens lek, som tillgången på utrymme framträdde som en betydelsefull egenskap. På de mindre rymliga ”nittiotalsgårdarna” fanns mindre utrymme för det aktiva bruket än på ”miljonprogramsgårdarna”, vilket avspeglade sig i hur de användes. I förhållande till det så kallade passiva, dvs. det upplevelseinriktade, bruket framträdde inte tillgången på utrymme lika påtagligt. Både större och mindre gårdar kan vara mer eller mindre behagliga att se ut över. I avhandlingen hävdas att de mindre rymliga gårdarna utgör ett mera begränsat miljöerbjudande än de mera rymliga gårdarna. Jag beskriver dem som en reducerad form av ”folkhemsgården”, en typmodell som introduceras i diskussionen. I avhandlingen konstateras också att det inte fanns någon gemensam föreställning kring bostadsgårdens utrymmeskrav hos de intervjuade arkitekter och planerare som deltagit i utformningen av ”nittiotalsgårdarna”. När man betraktar den mera trånga form av gårdar som de studerade nittiotalsgårdarna representerar framträder ett behov av nya modeller som även innehåller en vision om vardagslivet.