Falls, fractures and function. Focus on women with a distal forearm fracture

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Fall och frakturer hos äldre är ett vanligt förekommande och ökande hälsoproblem, som orsakar fysiska, sociala och psykologiska problem hos den enskilde och är kostsamt för samhället. Syftet med avhandlingen är att undersöka fallolyckor bland de patienter i åldern 65-74 år som kommit till ortopedklinikens akutmottagning, att undersöka reliabiliteten beträffande gångtest i den modifierade balansåttan (MFE), och att jämföra den med andra balanstest, att undersöka om patienter som ådragit sig en distal underarmsfraktur uppvisar riskfaktorer för nya fall och frakturer och att följa fysisk funktion och utvärdera hälsorelaterad livskvalitet hos kvinnor med en distal underarmsfraktur. Fraktur uppstod i 72% av fallolyckorna. Fler kvinnor än män ådrog sig frakturer och den vanligaste frakturen var en distal underarmsfraktur. En tredjedel lades in på sjukhus. Patienter som inte var helt friska fick oftare en fraktur. Information om riskfaktorer för fall och frakturer dokumenterades ofta inte i patientjournalerna. Fullständig dokumentation är en förutsättning för att kunna bedriva fall- och frakturprevention. Två personer undersökte balansförmågan hos äldre kvinnor, vid två tillfällen med en veckas mellanrum. Testen var MFE, enbensstående, tandemstående, stående på en bit skumgummi och gångtest. Interbedömarreliabiliteten var hög till mycket hög i samtliga test. MFE-tiden korrelerade signifikant med gångtesten. MFE visade hög reliabilitet och tillfredsställande samtidig validitet, och kan rekommenderas för användning av olika bedömare och över tid. Sextiosex patienter som ådragit sig en distal underarmsfraktur vid fall, undersöktes kort tid efter frakturen. Majoriteten var fysiskt aktiva. En tredjedel rapporterade tidigare fall och frakturer. Hälften av patienterna undersöktes regelbundet på grund av kroniska sjukdomstillstånd och hälften medicinerade regelbundet. Deras fysiska förmåga överensstämde med friska personers i motsvarande åldrar. Ett år efter frakturen undersöktes 43 kvinnor. Handgreppsstyrka och gånghastighet visade en signifikant minskning. De kvinnor som rapporterade sjukdomar och rapporterade låg fysisk aktivitet, hade lägre poäng i de två frågeformulären om hälsorelaterad livskvalitet som de fyllde i; EQ-5D och SF-12. Utöver frakturbehandling bör patienter som ådragit sig en distal underarmsfraktur vid fall, bli undersökta avseende fall- och frakturrisk, och få sekundärpreventiva åtgärder beträffande fall och frakturer. Behandling, utöver frakturbehandling, med inriktning mot behållen fysisk förmåga bland dessa patienter bör undersökas närmare. Låga resultat i frågeformulären om hälsorelaterad livskvalitet kan peka på underliggande sjuklighet, som inte framkommer vid test av den fysiska förmågan. Dessa patienter bör remitteras för vidare hälso- och sjukvård. Det finns ett starkt samband mellan fall och frakturer hos äldre personer. Även om de flesta fall inte resulterar i en fraktur, uppstår de allra flesta frakturerna vid ett fall hos äldre personer. Det finns ett stort behov av att öka medvetenheten bland vårdgivare beträffande fall, frakturer och funktion. Lokala handlingsplaner och riktlinjer för frakturbehandling bör innefatta prevention med fokus på fall och funktion.