Vardagens kyrka: Gustaf Wingrens kyrkosyn och folkkyrkans framtid. Summary: A Church for Every Day: The Ecclesiology of Gustaf Wingren and the Future of the National Church (the "Folk Church")

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen undersöker teologen Gustaf Wingrens (1910-2000) kyrkosyn och relaterar den till den nutida diskussionen om Svenska kyrkan som folkkyrka. Tre viktiga frågor ställs till Wingren och andra teologer och debattörer, som ingår i undersökningen, nämligen: Vad är kyrkan? (om kyrkans väsen). Vem är kyrka? (om gränser, medlemskap och auktoritet). Var är kyrkan? (om kyrkans roll i samhället). Wingren var professor i systematisk teologi (etik) i Lund 1951-1977. Sökandet efter helhet och sammanhang, som inte drog gränser mellan människor eller avgränsade specialområden i tillvaron, förklarar teologen Wingrens engagemang och val av arbetsuppgifter. Enligt Wingren är kyrkans förnämsta uppgift att förkunna evangeliet som ett befriande budskap för den som tyngs av skuld, inte att predika moral. I människolivet möter redan Gud och Guds lag i nästans krav, om än på ett anonymt sätt innan evangeliet förkunnas. Kyrkan är enligt honom varken en institution eller en gemenskap av troende. Evangeliet och sakramenten konstituerar ensamma kyrkan. Det kyrkliga ämbetet, liksom församlingens demokratiskt valda representanter är inget annat än tjänare av evangeliet. Kyrkans liv är ett befriat, naturligt människoliv. Därför betonar Wingren särskilt Kristi mänskliga natur, som oftast enligt hans mening tecknas tydligare i skönlitteraturen än i kyrkornas förkunnelse. Dopet är för Wingren ett mönster för tolkningen av vardagens liv, inte minst den vardag som präglas av arbete och möda. Genom att speciellt betrakta det kristna livet ur kallelsens synvinkel får förkunnelse och sakrament en tydlig inriktning på vardagen. Vardagen beskrivs i sakramentala termer. Det gör att Wingrens kyrka på ett särskilt sätt blir "vardagens kyrka". Misstanken mot kyrkan som institution och gemenskap gör dock, att Wingrens kyrkosyn präglas av viss individualism. Det är den enskilde i sin vardag som får bära hela "bördan" av att vara kyrka, utan stöd av en tätare församlingsgemenskap. Kyrkans närvaro i samhället är främst den enskilde, som genom nonchalans inför status etc. visar ett befriat kristet livsmönster. Diakoni är de döptas vardagsgärning. Kyrka är var och en på sin arbetsplats. Wingrens tidiga skrifter ligger i linje med klassiskt svenskt folkkyrkotänkande och arvet från Einar Billing. När Wingren i början av 1970-talet tog ställning för en kyrka fri från staten och konfronterades med det moderna samhällets utmaningar, blir hans kyrkosyn alltmer präglad av uppfattningen att kyrkan består av små grupper i marginalen, ett slags profetiskt kontrastsamhälle. Detta innebär alltså en glidning från folkkyrkotänkande till uppfattningen att kyrkan trots allt är ett slags gemenskap. Trots att Wingren som etiker förespråkar en humant förankrad etik är bibeln av stor betydelse. Den är en klarare källa till förståelsen av det mänskliga än människolivet självt. Evangeliet blir ett redskap att sålla de många kraven. Rättfärdiggörelseläran används på ett samhälleligt plan som en kritisk instans mot försöken att "rättfärdiga" sig själv genom prestationer i arbetslivet. Den bildar en teologisk utgångspunkt för kritik av tillväxtsamhället med dess många negativa konsekvenser för människor och miljö. Så undviker alltså Wingren ett moraliserande förhållningssätt genom att låta reformationens kärnsatser bli utgångspunkten för samhällskritik. Kyrkan blir främst evangeliets tolk, inte lagens. I jämförelse med en mer humanistisk etik framstår Wingrens tänkande som djupt rotat i kristna föreställningar. Dock tar han avstånd från uppfattningen att kyrkan skulle ha en i etiskt avseende privilegierad ställning. Det är föreställningen att kyrkan är en gemenskap av troende som i Sverige och Norden utmanar folkkyrkan. I nutida tänkande kombineras denna kyrkosyn ofta med tanken att Gud själv är gemenskap, dvs. en teologi som betonar Guds treenighet. Folkkyrkoideologin har ansetts vara en museal företeelse av många kritiker. Dock har flera nutida undersökningar visat att åtskilliga kyrkomedlemmar trots allt tycks uppskatta sin kyrka och får ut något vid de ganska glesa kontaktpunkterna. Utifrån bl.a. Wingrens teologi kunde man se detta som en möjlighet att kyrkan alltfort kan nå människor med det befriande evangeliet. Även om kyrkans väsen inte är att ge uttryck åt folkmajoritetens mening, kan kyrkan dock som institution och som dess enskilda medlemmar delta i samhällslivet och där ge uttryck åt en både kritisk och befriande röst. Wingrens kyrkosyn kan bidra med åtskilligt material till en sådan folkkyrklig självförståelse, men hans fokus på den enskilde kan också vara ett problem. Kyrkan behövs både som en institution och en stödjande gemenskap. När inte medlemmarnas engagemang och övertygelse alltid räcker till för att på ett tydligt sätt vara kyrka behövs det kyrkliga ämbetet, institutionen, som ett stöd för kyrkans budskap. Folkkyrkan ställer inte krav på medlemmarna, men krav på budskapets halt och innehåll. Läran om det allmänna prästadömet är viktig för Wingren. Flera debattörer finner det viktigt att de vanliga kyrkomedlemmarnas engagemang inte "förkyrkligas", utan att kristet liv levs i vardagens värld. En folkkyrklig närvaro i samhället kan bäst beskrivas med den bibliska bilden av saltet, jästen och surdegen som verkar just genom sin utspriddhet. Folkkyrkornas framtid Sverige och annorstädes är beroende av en konstruktiv teologisk reflektion och självkritik. Avhandlingen är främst en undersökning av Wingrens tänkande, men också ett försök att sätta in detta i den samtida debatten om folkyrkans problem och möjligheter.