Kyrkojorden och dess ursprung. Oslo biskopsdöme perioden ca 1000-ca 1400

Sammanfattning: Kristendomens infördes i Norge runt år 1000 och trehundrafemtio år senare var ca 40 % av de samlade jordegendomarna i Norge i kyrklig ägo. Men hur gick det till, vem överförde jorden till kyrkan och varför? Dessa frågor tar Anders Emanuelsson upp i sin avhandling och svaren överraskar. Så pass stora skiften av grundläggande ekonomiska resurser är förstås alltid intimt sammanbundna med den politiska och sociala utvecklingen i det aktuella samhället. Frågan har i många år varit flitigt diskuterad inom norsk historieforskning och det är första hand den norska kungen som lyfts fram som den mest betydelsefulla överföraren. Överföringarna har setts som ett rationellt tillvägagångssätt för att med kyrklig hjälp bygga upp en centralstyrd och väl konsoliderad centralmakt. Men Anders Emanuelsson undersöker nu för första gången det kyrkliga jordägandet i ett helt medeltida stift, nämligen Oslo biskopsdöme. Detta innefattade stora delar av sydöstra Norge inklusive det framtida landskapet Bohuslän. Med utgångspunkt i den så kallade biskop Eysteins jordebok, även känd som Röde Bok (RB), som upptog en förteckning över de kyrkliga jordegendomarna i stiftet omkring 1400, försöker författaren svara på frågor som när jorden fördes över till kyrkan, av vem och varför. Författaren har undersökt jordinnehavet hos 247 sockenkyrkor, tolv stadskyrkor, tre kloster samt den stora mängden jord i biskopens respektive domkapitlets ägo och fått fram ett mycket brett referensmaterial, som tidigare inte varit tillgängligt för forskningen. Vem gav då kyrkan jorden under 1300-talet? Jo, dessa överföringar kom huvudsakligen från de aristokratiska samhällsgrupperna ? både världsliga och kyrkliga ? samt en ?övre medelklass?. Det förekom även många överföringar från socialt lägre samhällsgrupperingar men de omfattade väldigt små gåvor. Däremot var de kungliga överföringarna av jord under 1300-talet till den biskopsstyrda kyrkan ytterst sparsamma. Syftet med överföringarna var i de allra flesta fall ?betalningar? för ?eviga? kyrkliga ?tjänster? som t.ex. regelbundet återkommande böner för donatorns själ (speciellt på årsdagen av hans/hennes dödsdag) eller för en gravplats. Anders Emanuelsson har också kommit fram till att denna bild från 1300-talet även går att använda för tidigare århundraden. Kungens roll som huvudöverförare till de stora kyrkliga institutionerna som t.ex. domkapitlet måste således tonas ner medan aristokratins roll ? framför allt den kyrkliga aristokratin måste lyftas fram. Den världsliga aristokratin var en betydelsefull grupp bland jordöverförarna till landsbygdens sockenkyrkor. Störst betydelse för dessa små, kyrkliga jordägare hade dock agrarsamhällets ?medelklass?, det vill säga mer eller mindre rika självägande bönder. I undersökningarna framträder nämligen ett mycket starkt samband mellan den enskilda kyrkans demografiska och ekonomiska omland (socknen) och den aktuella kyrkans innehav av jord. Sockenkyrkornas jordinnehav år 1400 var i stor utsträckning ett resultat av en långsam, trehundrafemtio år lång, historisk utvecklingsprocess.