Land och fæ : strukturellt-rättsfilologiska studier i fornnordiskt lagspråk över beteckningar för egendom i allmänhet med underkategorier

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Denna undersökning inventerar beståndet av beteckningar för EGENDOM I ALLMÄNHET och för MOBIL och IMMOBIL EGENDOM i de regionala medeltida nordiska lagarna (dvs. de danska och svenska landskapslagarna, de norska lagtingslagarna samt den isländska Grágás). Materialet analyseras språkgeografiskt med avsikten att skapa en relativ termkronologi. En grovanalys visar attfé/fæ för EGENDOM I ALLMÄNHET och land för IMMOBIL EGENDOM var de äldsta beteckningarna. En serie utbyten av beteckningar började i söder, troligen i Danmark. Eftersom fé/fæ och land är fullständigt dominerande i den isländska Grágás och endast där, framstår terminologin i Grágás som ett språkhistoriskt relikt från vikingtiden. En detaljanalys tyder sedan på att den troligaste ordningsföljden för beteckningarna för EGENDOM I ALLMÄNHET var koster, eghn, goþs, (munir), goþs, (pænninger, s. & pl.), goþs, medan motsvarande ordningsföljd för beteckningarna för IMMOBIL EGENDOM var iorþ, (eghn), iorþ. Beteckningarna inom parentes försvann utan att någonsin ha blivit dominerande termer. En rekonstruktion av den förmedeltida terminologin visar att ett strukturskifte ägde rum i början av medeltiden. Den konventionella, ursprungligen romersk?rättsliga indelningen av egendom i lös (mobil) egendom och fast (immobil) egendom finner inte något stöd i den äldsta nordiska terminologin, vilken representeras av Grágás. Denna utgörs enbart av fé för EGENDOM I ALLMÄNHET och land för något som kan visas vara MARK FÖR ODLING ELLER BETE. Orden fé och land utgjorde tillsammans den ursprungliga nordiska terminologiska strukturens övre nivå. Till denna fanns en substruktur, vilken skilde mellan egendom som uppfattades som anknuten till något fast och sådan som inte uppfattades som anknuten. Land som var anknutet till ätten kallades óðal i motsats till icke-anknutet (köpt) land (kaupland), medan fé som var anknutet till hemmet kallades búfé i motsats till icke-anknutet fé (aurar, lausir aurar). Den första uppsättningen termer till den nya, romerskrättsliga strukturen lånades från den ursprungliga nordiska substrukturen genom strukturell semantisk adaption. Land blev termen för IMMOBIL EGENDOM i nordväst (Norge, Island), men iorþ blev termen i söder och öster (Danmark och Sverige), detta på grund av att land där redan hunnit trängas ut av iorþ. Termer för MOBIL EGENDOM blev lauss eyrir ((lös örir), lausir aurar (lösir örar), pl., i norr (Island, Norge, Sverige), bofæ, bolfæ i söder (Danmark) och oyrar (örar), pl., på Gotland. Under senare delen av medeltiden och början av den nya tiden blev lösir örar, lösörar dominerande termer även i Danmark och på Gotland. Strukturskiftet och möjligen även de successiva termutbytena orsakades av den kristna kyrkans etablering i Norden. När kyrkans representanter upprättade gåvobrev åt människor som ville skänka egendom till kyrkan, översatte de troligen text från kyrkans språk, latin, till folkspråket. I samband med detta kan lat. res, terra, possessio och bona, pl., ha återgivits med forndanskans koster, iorþ, eghn och goþs.