Avvikelsens konst : metod och analogiskt tänkande

Sammanfattning: I denna avhandling presenteras en fallstudie vars studieobjekt är dialogseminariemetoden tillämpad inom forskarprogrammet KTH Advanced Programmein Reflective Practice. Dialogseminariemetoden kan ses som ett sätt att iscensätta dialog genom en systematiserad och disciplinerad procedur.Metoden utvecklades i Bo Göranzons och Maria Hammaréns samarbete med företaget Combitech Systems, mellan 1996 och 1999, i syfte att underlätta reflektion kring erfarenhetsgrundad kunskap. Sedan dess har metoden tillämpats i en rad andra situationer och i olika syften.Varför är just denna metod värd att studera? Enligt min mening löper många trådar från forskningsområdet yrkeskunnande och teknologis nu tjugoåriga metodutveckling ihop i dialogseminariemetoden. Inte minst uttrycker metoden en genomtänkt hållning i frågan om vad som förbinder litteratur, filosofi, idéhistoria och konst med yrkeskunnande och vetenskap.Denna hållning uttrycks i sättet att föra dialog; olika teman utforskas i samtalet genom associativa förbindelser, utvikningar och avvikelser. Detta kallas för analogiskt tänkande, till skillnad från tänkande som bygger på induktion eller deduktion. Att tänka analogiskt innebär att reflektera kring likheter och skillnader mellan olika företeelser. Analogiskt tänkande dominerar i omdöme och handling och är av stor betydelse i bland annat utvecklingsprojekt,inom konstnärligt arbete, all slags problemlösning, samt de faser i forskningsarbetet som kräver uppfinningsrikedom och fantasi.Dialogseminariemetoden utgör ett exempel på det som filosofen Tore Nordenstam kallar ”tillämpad humaniora”, och min beskrivning av hur metoden använts vid KTH kan ses som ett inlägg i den offentliga diskussionenom humanioras plats inom högre utbildningen.