Food hoarding: Memory and social conditions - an evolutionary approach

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Spridningshamstring är en form av matlagring som används av många djur för att t.ex. överleva en lång svår vinter då det finns mycket lite mat i naturen. I Sverige är talltitan en av de i särklass främsta spridningshamstrarna och den brukar lagra tiotusentals frön inför varje vinter. Ett flertal andra mesfåglar, nötskrikor och nötkråkor har samma vanor. Det som skiljer spridningshamstring från andra typer av hamstring är att maten lagras i små, spridda gömmor. I varje gömma lägger fågeln bara ett eller ett par frön, och eftersom det rör sig om så stora mängder gissar man att fåglarna måste ha ett mycket bra minne för att komma ihåg alla gömmorna. Detta minne – det rumsliga minnet – är hos däggdjur associerat med ett område i hjärnan kallat hippocampus, och man antar att detta område har en liknande funktion hos fåglar. Det har länge diskuterats om huruvida graden av hamstring hos fåglar hänger ihop med en stor hippocampus. Genom att mäta volymen på hippocampus hos flera hamstrande och icke-hamstrande arter, och genom att jämföra resultaten med tidigare forskningsresultat har vi kommit fram till att så ligger det antagligen inte till. Skillnader i hippocampus-storlek går inte att skylla enbart på hamstring. En faktor som påverkar hamstring är fåglarnas sociala omgivning, speciellt för fåglar som talltitorna eftersom dessa delar sitt revir med andra talltitor året runt. Vi har kommit fram till att under hamstringssäsongen och vintern har dominansrangen – den sociala statusen – betydelse för hur en fågel ska lägga upp sin hamtringsstrategi. Dominanta fåglar behöver inte hamstra lika mycket som mindre dominanta fåglar, eftersom de förstnämnda kan stjäla mat från sina revirgrannar i större utsträckning. Men om vintern ser ut att bli svår kommer skillnaderna mellan de olika dominansrangerna att jämnas ut. Det måste också vara svårare att hitta andra revirgrannars mat än sin egen, annars skulle dominanta fåglar strunta helt i att hamstra egen mat. För att komma fram till detta konstruerade vi först en matematisk modell som förutsåg hur fåglarna skulle bete sig, och verifierade sedan förutsägelserna genom försök med talltitor i både voljärer och i fält.