Lyft och överflyttning med och utan hjälpmedel för personer med förvärvad hjärnskada : funktionell utvärdering av selar och byglar

Sammanfattning: I de flesta vård- och omsorgsverksamheter pågår försök att hitta de optimala förutsättningarna för att lyfta personer, barn och vuxna, och samtidigt skona personalens ryggar. I Sverige är utbudet av hjälpmedel för att möjliggöra och underlätta lyft och överflyttning stort. Regler, riktlinjer och konsensus finns men trots detta använder man hjälpmedel sparsamt. Syftet med detta arbete var att ◦ beskriva vilka förflyttningshjälpmedel (för lyft och överflyttning) som personer med omfattande funktionsnedsättning (personer med förvärvad hjärnskada) använder och i vilka situationer dessa hjälpmedel används ◦ kartlägga och funktionellt/biomekaniskt utvärdera de selar och byglar som finns på den svenska marknaden I den första studien tillfrågades 60 personer med svår förvärvad hjärnskada, i vilka lyft- och överflyttningssituationer de hade problem, använde hjälpmedel och i så fall vilka, och om de hade tillgång till medhjälpare eller kunde utföra aktiviteten självständigt. Studierna II och III utfördes i laboratoriemiljö. 12 personer (FP) lyftes i nio olika selar respektive sju olika byglar. Rörelseaxlarna för skuldra, armbåge, handled, höft, knä och vrist markerades med en punkt. FP satt fritt hängande en meter upp i luften och fotograferades vinkelrätt mot sagittalplanet. Fotografiet omvandlades till en biomekanisk figur i skala 1:15, vilken senare används som underlag för de biomekaniska beräkningarna. Studie I visade att personer med svår förvärvad hjärnskada ofta hade problem i samband med lyft och överflyttning såsom att ändra läge i säng, från liggande till sittande i säng, från sittande i säng till stående, till/från säng och till/från rullstol. Trots att de flesta var välförsedda med hjälpmedel användes dessa sällan och om de användes så var det oftast medhjälparen som använde dem. Störst problem vållade överflyttning till/från säng och/eller rullstol oavsett om man utförde aktiviteten själv eller fick hjälp av medhjälpare. De få personer som kunde utföra någon av förflyttningarna självständigt använde enklare hjälpmedel, sk överflyttningshjälpmedel. Studie II visade att utformningen av selar varierar mycket. Selarna fanns i olika material och i många storlekar. Studien omfattade inte selar för helt liggande förflyttning eftersom de oftast används på institution t ex vid överflyttning från säng till operationsbord eller brits. De flesta selarna i studien hade en eller två upphängningsmöjligheter av ryggdelen, vilket gav en halvliggande lyftställning. Genom att använda alternativa upphängningspunkter/band kunde man påverka sitt- och lyftställningen från halvliggande till mer upprätt. De delade selarna kunde appliceras "felaktigt" och medförde en risk att glida igenom. De odelade selarna med delade benstöd kunde appliceras med benstöden korsade under eller mellan låren vilket gav en mer upprätt sitt-/lyftställning. De odelade selarna bestod av mycket tyg och upplevdes därför som svåra att applicera och den bakåtlutade sittställningen gjorde det också svårt att göra lyft från sittande (i säng) till annat sittande (till rullstol/toalett). Selarna var ofta tydligt märkta med bl a storlek, material och tvättråd. Studie III visade att det fanns byglar med två eller flera upphängningsmöjligheter. Bygeln "tillhör" själva lyften och byts sällan ut. Byglarna saknade oftast märkning. Bygelns utformning påverkade även sitt- och lyftställningen i selen. En bygel med flera upphängningskrokar, dvs. separata krokar för rygg- respektive benstöd underlättar hanteringen. Resultatet från både studie II och III visar på att en stor lårvinkel (mer än 30 ) i kombination med en stor öppning (delade selarna) ökar risken att glida igenom selens öppning. Stor bakåtlutning av ryggdelen kräver ofta att densamma förlängs med huvudeller nackstöd eller att man har god huvudkontroll. De flesta byglarna gav en upprätt sittställning och bör därför kombineras med en sele med fler upphängningsmöjligheter för att ge ett avslappnat lyft. Studie II och III visade på vikten av att både selen och bygeln provas ut individuellt eftersom både selen och bygeln separat och i kombination påverkade både lyft- och sittställning under förflyttningen. Selens och bygelns utformning inverkar också på hur lätt man tycker att selen är att applicera och därmed möjligheterna att vara delaktig (t.o.m. utföra lyftet självständigt). Bruksanvisningar eller hanteringsinstruktioner följer sällan med vid leverans av selar eller byglar utan måste hämtas digitalt. Sedan studierna om selar och byglar publicerats har antalet byglar och selar ökat på den svenska marknaden. De flesta av dessa har utvecklas utifrån speciella situationer eller enskilda brukares behov. En större behovsinventering som följs upp av en bredare implementeringsstudie borde göras för att verkligen förstå vad som krävs för att denna typ av hjälpmedel skall användas i större utsträckning. Att låta brukaren och även nätverket med anhöriga och medhjälpare vara delaktiga i utprovning och förskrivning och tidigt få utbildning i både arbetssätt och hur hjälpmedlet skall användas har visat sig vara avgörande för om hjälpmedel över huvudtaget används. Under åren som studierna pågått har de manuella lyftteknikerna utvecklats. Man pratar om "natural mobility", där samspelet mellan brukare och medhjälpare betonas, man utgår från brukarens naturliga rörelsemönster och använder dennes resurser. Motsvarande utveckling vore önskvärd även vid överflyttning och lyft med hjälpmedel såsom personlyft.