Ordning och kaos i projektsamarbete : en socialfenomenologisk upplösning av en organisationsteoretisk paradox

Sammanfattning: I samtal om företagande och organisering har lärande, innovativitet och förändring blivit allt viktigare begrepp. Samtidigt har gårdagens ledord i form av hierarkisk kontroll förutsägbarhet, planering och stabilitet allt mer kommit i skymundan. Inom organisationsteorin finns modeller och inriktningar som fokuserar samordning, struktur och stabilitet. Andra inriktningar fokuserar flexibilitet, lärande och förändring. Några modeller omfattar både stabilitet och förändring, dock som två motsatta principer för organisering. Att organisera både för förändring och stabilitet är enligt dessa modeller fruklöst för att inte säga paradoxalt. Det gäller att på något sätt hålla en balans mellan de två extrema organisationsformerna. I denna avhandling ifrågasätts denna organisationsteoretiska uppdelning. En utgångspunkt är att vi i praktiken inte skulle kunna existera varken som individer, i grupp eller organisatoriska sammanhang utanbåde stabilitet och föränderlighet. I boken ställs frågan om inte deltagande i stora samarbetsprojekt kan vara ett sätt att överskrida motsättningen mellan organisering för förändring respektive ordning och stabilitet. Är deltagande i samarbetsprojekt möjligen en överlägsen förändringsstrategi? Kanske kan samordning och stabila relationer i varierande grad kombineras med variation, innovation och lärande? Eller måste omfattande förändringar innebära organisatoriskt kaos? Boken omfattar ingående beskrivningar och analyser av de händelseförlopp som resulterade i tillkomsten av de uppmärksammade bygg- och fastighetsprojekten Globen, Vasaterminalen och Sturegallerian, vilka genomfördes i Stockholm under 1980- och början av 1990-talet. Analyser leder bland annat fram till att en modell utvecklas vilken förklarar varför vissa grupper bättre än andra både kan bibehålla stabila relationer och samtidigt förändra sin verksamhet. Den organisationsteoretiska motsättningen mellan stabilitet och förändring, mellan ordning och kaos, har därmed överskridits. Modellen utgår från en samhällsteoretisk inriktning vilken erbjuder en sofistikerad begreppsapparat omfattande olika dimensioner av mänsklig kunskap och mellanmänskliga relationer. I boken introduceras en "socialfenomenologisk" referensram i ett organisationsteoretiskt sammanhang. Den i boken utvecklade modellen har stora implikationer för idag aktuella diskussioner kring projektledare, nätverksorganisationer, samarbete, organisatoriskt lärande och kunskapsföretag.