Between crisis and opportunity. Livelihoods, diversification and inequality among the Meru of Tanzania

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Den snabba folkökningen I Afrika söder om Sahara förändrar kontinuerligt betingelserna för bondebefolkningens försörjning. I ett av de bördigaste och samtidigt mest tättbefolkade områdena I Östafrika, Mount Meru I norra Tanzania, så har befolkningen nära tiodubblats under loppet av de senaste hundra åren. För bönderna i området är markbristen det allt överskuggande problemet. Till denna begränsning kommer den förändring som den ekonomiska liberaliseringen och strukturanpassningen innebär. På kort tid så har Tanzania gått från statskontroll till fri marknad. Denna förändring har inneburit nya problem men också möjligheter för Tanzanias småjordbrukare. Historiskt sett så har hushållen i Meru hanterat markbristen relativt bra. Det nästan universella odlandet av kaffe från 1950-talet och framåt bidrog starkt till att levnadsstandarden och inkomsten per capita kunde växa trots en mycket snabb ökning av befolkningsstorleken. Även diversifieringen av inkomstkällorna (sidoinkomster utanför jordbruket) spelade roll i denna utveckling. Under 1980-talet innebar den nationella ekonomiska nedgången emellertid ett brott för denna positiva trend. Kaffeinkomsterna och möjligheterna till inkomster utanför jordbruket minskade drastiskt. Med 90-talets liberalisering av marknaderna så har jordbrukets inriktning förändrats. Högvärdiga livsmedel (fr a grönsaker och mjölk) produceras för lokala marknader (Arusha) medan kaffet har fallit tillbaka. Den mest påfallande förändringen är emellertid uppsvinget för arbetstillfällen och inkomster utanför jordbruket, en förändring som lokalt har förstärkts genom närheten till Arusha, den regionala huvudstaden. Fångad mellan, å ena sidan, de begränsningar som markbristen och den makroekonomiska omställningen innebär och, å den andra, de förväntningar och möjligheter som liberaliseringen erbjuder, så tycks ett många medlemmar i småbondehushållen vända ryggen mot jordbruket och söka sig inkomster utanför den egna gården. Efterfrågan på inkomster utanför jordbruket är dock inget lokalt fenomen utan är en trend över hela den afrikanska kontinenten. Den innebär att jordbrukssektorn minskar i andel av BNP och i antalet sysselsatta, en process som har av några observatörer kallats 'av-agrarianisering'. Dess långsiktiga konsekvenser på livsmedelsproduktionen, inkomstfördelningen, fattigdomsbekämpningen och möjligheten för småjordbruken att överleva är dock fortfarande osäkra. Studien drar slutsatsen att i fallet Meru, så är inte utomgårdsarbete i första hand ett steg bort från jordbruket, utan ett sätt för bönderna att kunna överleva på sina små jordlotter. Detta speglar den ekonomiska osäkerhet som råder i Afrika, bl a som följd av det senaste decenniets reformpolitik. Men trots att reformerna tycks ha medfört växande inkomstklyftor mellan rika och fattiga bönder, så domineras jordbrukssektorn helt igenom av småbönder som visar stor flexibilitet i anpassningen till omvärldens skiftande ekonomiska och politiska villkor. Lokalt så motverkas en långtgående ekonomisk polarisering mellan rik och fattig av en relativt stor social mobilitet, möjligheten till utomgårdsinkomster, och av sociala institutioner som stöder alla familjers rätt till mark för sin försörjning. Det lokala jordbruket fortsätter emellertid att vara handikappat av sin låga produktivitet, ett faktum som kastar tvivel över den nuvarande nyliberala ordningen som det mest effektiva medlet att höja jordbruksproduktionen och inkomstnivåerna på Afrikas landsbygd.