Uppfostringsanstalten. Om tvång i föräldrars ställe

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens syfte är att söka kunskap om vilka faktorer som bidrar till uppfostringsanstaltens framgång som social institution och dess ständiga misslyckande som behandlingsorganisation. Jag försöker förstå varför organisationer som §12-hem och särskilda ungdomshem finns och vilken betydelse de har i vårt samhälle. Svaret på den frågan söker jag på tre sätt: genom att analysera framväxten av uppfostringsanstalten i ett historiskt perspektiv, genom en sociologisk analys av uppfostringsanstalten som människobehandlande organisation och en kritisk analys av behandlingsbegreppet. Mitt empiriska arbete består i en registerstudie av samtliga inskrivna ungdomar på Råby ungdomshem i Lund under perioden 1982-1993, en observationsstudie av arbetet inom en sådan behandlingsorganisation, intervjuer med personalen på en av behandlingsavdelningarna och genom intervjuer med ett sextiotal ungdomar 3-10 år efter genomförd behandling. Avhandlingens resultat visar liksom tidigare liknande undersökningar att uppfostringsanstalten inte rehabiliterar de intagna ungdomarna utan tvärtom tycks ha en motsatt effekt. Det går illa för majoriteten av ungdomarna senare i livet och i synnerhet för pojkarna som i 80 procent av fallen har svårt att klara sig. In loco parentis är en maxim som anger en av anstaltens grundläggande uppgifter i samhället. Den skall genom att träda i husfaderns ställe ersätta hans tvingande uppfostringsplikt med en uppfostran i det allmännas regi och därmed förhindra ungdomsbrottslighet. Den skall förstärka familjens funktioner och därmed erkänna familjens betydelse i samhället, samtidigt som den ifrågasätter kompetensen hos familjen att utföra den uppgiften. Avhandlingens grundläggande fråga är: Hur kan vi förstå sambanden mellan uppfostringsanstaltens dåliga behandlingseffekter, det paradoxala ointresset för vilka effekter den har, och uppfostringsanstaltens enastående överlevnadskraft och självklara status inom samhällets barnavård? Svaret är att människobehandlande organisationer kan producera dåliga behandlings- och rehabiliteringsresultat och trots det fortleva och utvecklas därför att de inte är organisationer i teknisk mening, de är inte verktyg för att producera något bestämt där framgången mäts i effektivitet. De är organisationer som antagit institutionell form och kriteriet för deras framgång ligger i hur väl de anpassar sig till omgivningens förväntningar. Dessa förväntningar kan vara motsättningsfyllda och föränderliga, men de är trots det styrande i sin dominerande utformning. Uppfostringsanstalten är en sådan organisation som förvaltar och uttrycker kulturellt viktiga värden. Uppfostringsanstalten som människobehandlande organisation har behållit sin legitimitet genom flera decennier. Att den kunnat göra det beror på att det lämnas ett utrymme för dolda funktioner och en maktutövning som återskapar och upprätthåller en given samhällsordning.