Endogenous proteins as markers of glomerular function and dysfunction

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Koncentrationer av proteiner i plasma och urin används i ökande utsträckning i diagnostik av njursjukdomar och i studier av den glomerulära barriärens funktion. De viktigaste frågor som behandlats i denna avhandling var: förvaring av urinprover inför efterföljande proteinanalyser, tillämpningar av proteinkoncentrationer i urin och plasma vid hälsa och vid glomerulära (njurcystanets) sjukdomar, samt mätningar av endogena proteiners transport från plasma till urin för beräkningar av den glomerulära kapillärväggens storleksselektiva egenskaper. Studier av endogena proteiners stabilitet i urin förvarad under varierande betingelser visade att proteinerna immunoglobulin G, protein HC och a1-antitrypsin är instabila i obehandlad urin förvarad vid -20°C, och att a1-antitrypsin inte heller är stabil i obehandlad urin förvarad i rumstemperatur eller i 4°C. Tillsats av en i dessa studier beskriven konserverande lösning möjliggör tillförlitliga koncentrationsbestämningar av alla proteiner och under alla förvaringsbetingelser med undantag för a1-antitrypsin i frusen urin. Mätningar av endogena proteiners urinkoncentrationer i en vuxen, frisk population med hjälp av snabba och generellt tillgängliga analysmetoder visade att identiska övre referensgränser kan användas för båda könen och oberoende av ålder och typ av urinsamling. Dessutom fann man ingen korreleration mellan urinutsöndringen av dessa proteiner och hematuri eller förekomsten av korniga cylindrar i urinsedimentet. Förhöjda plasmakoncentrationer av de akut-fas proteinerna a1-antitrypsin, haptoglobin och orosomucoid, men inte av C-reaktivt protein, påträffades hos patienter med primära kroniska glomerulonefriter. Dessa fynd indikerar en pågående inflammatorisk process i dessa kliniskt indolenta tillstånd. Plasmakoncentrationer av de tre förstnämnda akut-fas proteinerna kan därför användas i den icke-invasiva diagnostiken av kroniska glomerulonefriter, medan plasmanivåer av C-reaktivt protein kan bli användbara i diagnostiken av infektioner eller andra inflammatoriska tillstånd hos denna patientgrupp. Urinutsöndring av glykosaminoglykaner befanns vara minskad hos patienter med primära glomerulonefriter och med njuramyloidos. Skillnader observerades också mellan olika former av glomerulära sjukdomar, med signifikant lägre utsöndring i akuta glomerulonefriter jämfört med kroniska former av denna sjukdom, och i amyloidos jämfört med andra glomerulära sjukdomar. Dessa fynd indikerar att urinutsöndring av glykosaminoglykaner - förutom som markör av glomerulonefriter och njuramyloidos - kan också användas i differentialdiagnostiken av akuta och kroniska glomerulonefriter. Därutöver torde urinutsöndring av dessa proteiner kunna användas i screeningen av njuramyloidos hos patienter med kroniska inflammatoriska sjukdomar, med och utan tecken på njurengagemang. Slutligen, genom beräkningar av endogena proteiners fraktionella clearance hos råttor med hämmad tubulär återresorption av proteiner har den funktionella storporsradien i det glomerulära basalmembranet beräknats till 110-115 Å. Dessa fynd resulterade i att existensen av "shunt pathways" kunde ifrågasättas.