Skoldaghem: Ett alternativ för elever i behov av särskilt stöd

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Studien handlar om tio elever i behov av särskilt stöd. Den förhärskande tanken inom det svenska utbildningsväsendet är att elever med funktionshinder ska integreras i den vanliga skolan. Undantag får emellertid göras och eleverna kan t.ex. få sin skolgång på ett skoldaghem. Det främsta syftet med föreliggande studie är att undersöka hur sju elever med skolgång på skoldaghem utvecklas när det gäller · jagmedvetande · känsla av kompetens · social samspelsförmåga i arbete, lek och annan samvaro. Ett andra syfte är att undersöka vilka faktorer det är i skoldaghemsmiljön som bidrar till elevernas utveckling. Ett tredje är att studera vad som händer, när eleverna återvänder till sina hemskolor. Jag beskriver också utvecklingen hos de tre elever i behov av särskilt stöd som under hela undersökningstiden går kvar i den vanliga skolan. Intervjuer har varit den viktigaste metoden för datainsamlingen. Elever, föräldrar och lärare har intervjuats. Därigenom har informanttriangulering åstadkommits. Ett skattningsschema har också utnyttjats varigenom metodtriangulering erhållits. Resultatet visar att under skoldaghemstiden utvecklade alla eleverna mer positivt jagmedvetande, mer positiv känsla av kompetens samt ökad social samspelsförmåga i arbete, lek och annan samvaro. För flertalet elever kvarstod den positiva förändringen sedan de kommit åter till hemskolorna, dock i något lägre grad. Den skolmiljö som eleverna först mötte beskrevs av lärarna där som livlig, med lärare som saknade såväl specialpedagogisk kompetens som tillräckligt med tid för elever i behov av särskilt stöd. Skoldaghemsmiljön däremot, med många vuxna, erbjöd den kompetens och tid som elever i behov av särskilt stöd kräver. På skoldaghemmet där det pedagogiska arbetet utgick från den enskilde elevens behov och förmåga, uppstod dessutom ett positivt samband mellan jagmedvetande, känsla av kompetens och social samspelsförmåga. De kunniga och engagerade vuxna, de små elevgrupperna, den samlade skoldagen och det nära samarbetet med föräldrarna bidrog till en positiv utveckling för alla eleverna. För två av eleverna bröts denna positiva utveckling vid återkomsten till hemskolorna, där elevgrupperna återigen var stora och ibland åldersblandade och där lärarna saknade den tid och specialpedagogiska kompetens som krävs i arbetet med elever i behov av särskilt stöd. Min studie visar att den vanliga skolan inte alltid kan ge elever, med de svårigheter det här är fråga om, nämligen känslomässiga svårigheter och/eller beteendestörningar, tillräckligt med specialpedagogiskt stöd för att elevernas jagmedvetande, känsla av kompetens och sociala förmåga ska utvecklas i positiv riktning. På ett skoldaghem däremot kan dessa elever få det stöd de behöver.