Rhythm in late-modern Stockholm : Social stratification and stylistic variation in the speech of men

Sammanfattning: Denna avhandling visar att talrytm är socialt stratifierad i vardagsspråket hos män i Stockholm. Som ett symboliskt centrum för många senmoderna sociala förändringar är Stockholm också hemvist för Europas ”första” multietnolekt (rinkebysvenska, Kotsinas 1988a). Forskare i svenska har beskrivit varieteten som ”staccato” och ”stötig” men det saknas fortfarande en grundlig utredning av talrytm för alla stockholmska varieteter, inte minst för multietnolekten.Avhandlingens material består av ljudinspelningar med 36 män från Stockholm, i åldern 24–45, från ett stratifierat urval av sociala klasser. Sjutton deltagare identifierar sig med begreppet svensk och 19 med det rasifierade begreppet invandrare (begreppen problematiseras i avhandlingen). Alla deltagare är födda i Sverige förutom tre som invandrade innan de fyllde sju år. Tre talstilar spelades in för att fånga ett formalitetskontinuum: vardagsspråk, högläsning och radio (högläsning som härmar en radiopratare). Talrytmen mäts med en anpassad version av nPVIV-algoritmen (Low, Grabe, & Nolan 2000).I enlighet med avhandlingens hypotes stratifierar talrytmen åt staccatohållet (låg vokalkontrast) hos den rasifierade arbetarklassen. Talrytmen stratifierar däremot också åt det motsatta hållet (’ickestaccato’, dvs. hög vokalkontrast) hos den vitsvenska arbetarklassen. Jag drar slutsatsen att det förstnämnda resultatet är ett drag av Stockholms multietnolekt och det senare ett drag av så kallat södersnack, Stockholms traditionella arbetarmål. Överklassen producerar en prosodisk rytm som ligger mittemellan de två arbetarklassernas rytmer.Den rytmiska variationen hos arbetarklassen är systematisk och känslig för språkregister. Rytmen i båda arbetarklassernas högläsning och radio liknar rytmen i överklassens vardagsspråk. Hos den rasifierade arbetarklassen beror rytmens stilmässiga känslighet på ålder. Yngre talare dämpar staccatorytmen i högre grad än äldre talare, vilket tyder på att staccatoeffekten har utvecklats från indikator (indicator) till markör (marker) (Labov 1972a:179). Den vitsvenska arbetarklassen visar en hög grad av stilmässig känslighet, vilket tyder på att den höga vokalkontrasten är ett etablerat drag som möjligtvis härstammar från södersnack.Det finns en generationsskillnad inom den rasifierade arbetarklassen mellan dem som föddes före och efter år 1983. De som föddes före 1983 utför staccatoeffekten med en reduktion av betonade långa vokaler. De som föddes efter 1983 utför staccatoeffekten med följande novation: en utvidgning av obetonade vokaler, både korta och långa. Reduktionen och utvidgningen utförs genom duration, f0 och intensitet. Generationsskillnaden sammanfaller med betydande socialhistoriska utvecklingar som uppträdde när informanterna var i tonårsåldern, t.ex. 90-talets migrationsvåg, en ökad samhällelig ojämlikhet och segregation inom skolväsendet.För alla talstilar är ålder en stabil förklaringsvariabel när nPVIV är responsvariabeln, oberoende av social klass, etnicitet eller rasifiering. Yngre talare, oavsett bakgrund, har lägre vokalkontrast än äldre talare. Jag föreslår att det här kan ses som en följd av en diffusion av prosodiska kontaktdrag in i stockholmska, där multietnolekten är huvudfaktorn.