Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik (University teachers' personal theories of their pedagogical practice)
Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I denna studie beskrivs och analyseras högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik i högskolans grundutbildning. I anslutning till t.ex. Polanyi (1958) och Bourdieu (1990) har högskolelärare utvecklat en personlig praktisk teori som deltagare i ett akademiskt socialt sammanhang, först som studenter sedan som lärare. Denna kan ses som deras ”pedagogik” i anslutning till Durkheim (1956), en praktisk teori som vägleder deras handlingar som lärare; ett sätt att uppfatta och tänka om undervisning och lärande. Olika teoretiska perspektiv som Engeströms (1999) ”aktivitetsteori”, Dahllöfs (1999) ”ramfaktorteori”, Luhmanns (1995) ”sociala systemteori” och Biggs (2003) systemperspektiv på undervisning och lärande i högre utbildning kan inordnas under ett allmänt komplext systemteoretiskt perspektiv, som pekar på flera möjliga komponenter som förhåller sig till varandra på ett dynamiskt och självorganiserande sätt. Sådana autopoietiska system karakteriseras av både stabilitet och förändring och är tillämpbara såväl på lärares tänkande och handlande som på utbildningssystemet självt. Empiriska data består av semi-strukturerade intervjuer med nio högskolelärare vid Lunds universitet och tio vid högskolan i Växjö i södra Sverige, vilka representerar de akademiska ämnena historia, ekonomisk historia, juridik, nationalekonomi, kulturgeografi, statistik, nordiska språk, litteraturvetenskap och statsvetenskap. De personliga teorier som genereras från dessa data är vad Argyris och Schön (1974) kallar ”espoused theories”, förfäktade teorier, vilka valideras gentemot observationer av lärarnas lektioner samt gruppintervjuer med lärarnas studenter. Resultaten visar, att en majoritet av universitetslärarna inte tycks uppmärksamma sin pedagogik särskilt mycket, utan denna förefaller vanligtvis vara underförstådd och självklar för dem. Endast ett fåtal lärare problematiserar sin pedagogiska praktik och tycker att pedagogisk kompetensutveckling kan vara värdefull. Gemensamma teman i samtliga lärares personliga teorier handlar om vikten av gediget ämneskunnande och personligt engagemang såväl i ämnet som i studenterna som grund för god undervisning. Högskolelärarna ansluter sig till traditionella akademiska värden, åtminstone på de högre kurserna jämfört med de allra första kurserna i ämnet. Deras primära intentioner för studenterna på de allra första kurserna gäller fakta om olika perspektiv och teorier i ämnet, vilket de menar är användbara i olika yrken. Lärarna ser sitt ämne som så komplext och intressant för alla människor, att fakta i sig väcker intresse och engagemang för det. De ser sig själva som ämnesexperter och deras lärarstil är innehållsfokuserad. Olika teman i lärarnas komplexa personliga teorier om deras pedagogiska praktik sammanfattas metaforiskt i termer av olika lärarstilar som predikantens, presentatörens, estradörens, illuminatörens och regissörens lärarstil. Predikantens stil är gemensam för samtliga lärare medan de fyra andra är varianter av denna stil. Presentatörens och estradörens studenter förväntas reproducera fakta, medan illuminatörens och regissörens studenter förväntas rekonstruera kunskap. Resultatbilden är i linje med andra studiers, med den huvudsakliga skillnaden att klart studentcentrerade lärare saknas i föreliggande studie.
HÄR KAN DU HÄMTA AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)