Afasi och narrativt aktörskap – mediebilder, självberättelser och multimodala litteracitetspraktiker

Sammanfattning: Afasi är en förvärvad språklig funktionsnedsättning som oftast orsakas av stroke. En person med afasi kan ha svårigheter med både talat och skriftligt språk, och både med produktion och förståelse. Därför medför afasi att individens förmåga och förutsättningar att skapa sin egen självberättelse, d.v.s. hens narrativa aktörskap (Baldwin, 2005), påverkas negativt. I en situation där hens narrativa aktörskap har begränsats behöver hen omförhandla sin identitet. För att göra det speglar hen sina självberättelser i olika sociala strukturer, som bland annat det samtida kommunikationslandskap som präglas av digital teknik men också attityder och normer – vilka till stor del skapas och upprätthålls av olika medier – gentemot personer med språkliga funktionsnedsättningar. Den här avhandlingen bygger på teorier om det ömsesidiga beroendet mellan aktörskap och sociala sturkturer, och syftar till att – genom att studera mediebilder av personer med afasi, självberättelser skapade av personer med afasi samt litteracitetspraktiker inom en grupp av personer med afasi – undersöka narrativt aktörskap hos personer med afasi, för att på så sätt bidra med ny kunskap om och ökad förståelse för hur det är att leva med afasii ett samhälle präglat av textbaserad och digitalt medierad kommunikation.Tre delstudier (A-C), vilka presenteras i fyra artiklar, har genomförts. Delstudie A syftade till att undersöka narrativtyper inom svenska tidningsartiklar om att leva med afasi. En majoritet av tidningsartiklarna innehöll berättelser där personen med afasi hade en låg grad av narrativt aktörskap och pratades omsnarare än med. I de få fall där personen kom till tals själv (eller assisterades av en ställföreträdande röst) präglades mediebilden av framgångssagor. Delstudie B syftade sedan till att undersöka självberättelser hos nio personer med afasi, vilka först intervjuades och sedan observerades i sociala medier. De tillämpade en stor variation av strategier för att kontrollera sitt stigma (Goffman, 1963)och för att hantera identitetsdilemman (Bamberg, 2011). De upplevde ett ökat narrativt aktörskap när de kommunicerade i sociala medier jämfört med i andra sammanhang, på grund av den multimodalitet som den digitala tekniken erbjuder. Slutligen syftade delstudie C till att studera litteracitespraktiker inom en grupp av personer med afasi som gick en afasilinje på en svensk folkhögskola. Gruppen studerades etnografiskt under tre veckor. Gruppens narrativa aktörskap påverkades i hög grad av att digital teknik gav tillgång till multimodala litteracitetspraktiker och av att gruppens medlemmar samskapade litteracitet genom att använda varandras styrkor. För att diskutera det sammanlagda resultatet från de tre delstudierna användes Bourdieus tankeverktyg lingvistiskt kapital, lingvistisk marknad och legitimt språk. Även om afasi innebär en förlust av språkliga förmågor, så kan personen ha kvar vissa lingvistiska kapital. När en lingvistisk marknad innehåller multimodalitet kan en person med afasi välja kommunikationsformer som passar hens kvarvarande förmågor. Alltså ökar hens narrativa aktörskap när hens kvarvarande lingvistiska kapital motsvarar det som anses vara legitimt språk inom en viss lingvistisk marknad. Så var fallet när deltagarna i delstudie B och C deltog i multimodala litteracitetspraktiker. Men när berättelser om personer med afasi publiceras i svenska tidningsartiklar porträtteras personerna med en låg grad av narrativt aktörskap. Mediebilden präglas dessutom av framgångssagor, vilket gör att när en person med afasi omformulerar sin sjävberättelse speglar hen dem i ”större” narrativ om lyckliga slut. Fortsatt forskning föreslås om mediebilder av personer med afasi i andra (mer multimodala) typer av medier, men också om bland annat hur lingvistiskt kapital hos personer med afasi samspelar med andra typer av socialt kapital som genus och klass.