Augurer och auspicier hos Livius

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats har varit att via genomgång och närläsning av relevanta passager undersöka hur, när och varför Livius behandlar augurer och auspicier och på så sätt få en bild av hur ämnet behandlades i den romerska historietraditionen och hos en enskild författare. Den innehåller också ett kapitel med en grundläggande genomgång av fakta om augurer och auspicier. Augurer och auspicier visar sig vara ojämt fördelade i böckerna och de flesta längre episoderna finns i de första tio. Sammantaget rör det sig oftast om någon form av militära auspicier och i böckerna 21-45 är de nästan helt dominerande. Civila auspicier förekommer i samband med diskussioner om plebejernas rätt till auspicier och när ämbetsmän avgår på grund av vitium. Livius behandlar i huvudsak augurerna på samma sätt som de övriga prästerskapen. De handlar som ett anonymt kollegium och enskilda präster nämns i notiser om avlidna och nyvalda. Terminologin är på det hela taget korrekt och relevant, men ovanligare termer förekommer endast vid några få tillfällen. Livius återberättar dels legender och historiska berättelser som har med auspicier att göra, men använder också företeelsen för att markera patriotism, traditionalism och pietas genom att bland annat i tal knyta den till personer som står för dessa värderingar.