Den ofärdiga vetenskapen : Om krisen i svensk litteraturforskning och litteraturtolkningens villkor

Sammanfattning: Denna avhandling undersöker en brist på konsensus inom den svenska litteraturvetenskapliga forskningen gällande såväl dess objekts grundläggande egenskaper, som vilka teorier och metoder för att studera detta objekt som är mest giltiga. Från perspektivet av denna brist, föreställd som en epistemologisk ”kris”, utforskas här möjligheterna för att betrakta detta sakförhållande som produktivt av kunskap samt vilken form denna kunskap i så fall skulle ta. Detta, menar jag, görs bäst inom ramen för den kritiska hermeneutiken och, mer specifikt, så som man finner den i Paul Ricœurs La Métaphore vive. Avhandlingens inledning tecknar, från ett begränsat men representativt urval, framväxandet av föreställningen om en epistemologisk kris i den litteraturvetenskapliga ämnesdebatten sedan 1960-talet som samtida med introduktionen av en mängd nya teorier inom ämnet. I avhandlingens första kapitel kommer förståelsen av krisen sedan att fördjupas genom en mer ingående diskussion av fyra ämneshistoriska och ämneskritiska verk. Krisens ursprung kommer här med allt större tydlighet att härledas till inkommensurabiliteten mellan olika epistemologiska utgångspunkter inom ämnet. Avhandlingens andra kapitel spårar genom analys denna kris i några av litteraturvetenskapens faktiska praktiker. Resultaten av dessa analyser ställs därefter i relation till flera moderna hermeneutikers tänkande. På detta sätt visar kapitlet på krisen som den kommer till uttryck i praktiken och visar samtidigt på en tendens i den moderna hermeneutiken att internalisera krisen och göra den produktiv av en ”sanning som tolkning”, i motsats till en ”sanning som identitet” eller ”korrespondens” mellan tanke och verklighet. Således förbereder detta kapitel marken för det följande kapitlet, i vilket Ricœurs spänningsfyllda hermeneutik introduceras. I Ricœurs hermeneutik, som den utvecklas ur hans teori om litterära verk i La Métaphore vive, finner avhandlingens tredje kapitel den eftersökta möjligheten för krisens produktivitet. Där framställs det litterära verket som ett spänningsfyllt och motsägelsefullt studieobjekt, i grunden brustet i och med den motsatta kraften mellan dess semiotiska och dess semantiska aspekter. Utifrån en sådan förståelse av det litterära verket ter sig den epistemologiska krisen inte längre som ett problem för litteraturvetenskapens kunskapsproduktion, utan snarare som ett lämpligt svar på dess objekts immanenta kris. Det är utifrån det litterära verket föreställt som sådant, som Ricœur utvecklar en hermeneutik som karakteriseras av konflikten mellan epistemologiska perspektiv; för vilken krisen i själva verket blir ett möjlighetsvillkor. Avhandlingens fjärde och sista kapitel återknyter denna teori om tolkning som finner sin näring i krisen, snarare än misslyckas på grund av den, till litteraturvetenskapens kris. I kapitlet företas även en tentativ diskussion om vilken typ av kunskap en vetenskap som finner sitt möjlighetsvillkor i krisen kan förväntas producera.