Långhus i Gene : teori och praktik i rekonstruktion

Sammanfattning: Under åren 1977–89 bedrev arkeologiska institutionen vid Umeå universitet en forskningsundersökning av en boplats från äldre järnålder på Genesmon i Själevad socken, norra Ångermanland. Under åren 1991–99 rekonstruerades delar av gården i Gene fornby, ett hundratal meter därifrån. Denna avhandling behandlar uppbyggnad och inredning av ett av gårdens långhus, hus II, samt den treskeppiga byggnadstypens konstruktion och funktion i en större kontext. Syftet med avhandlingen är att beskriva växelverkan mellan teori och praktik i rekonstruktion, att beskriva rekonstruktionsarbete som en föränderlig förklarings- och förståelseprocess samt att undersöka om rekonstruktion kan bidra till ökad förståelse av arkeologiska huslämningar. Efter nära 5000 års dominans i södra och mellersta Skandinavien upphör långhusen att vara det allmänna byggnadsskicket i slutet av yngre järnålder. Varför detta sker blev en viktig fråga för förståelsen av byggnadstypen.En hermeneutisk modell används för att beskriva hur tolkningarna under rekonstruktionsarbetet kom att inverka på varandra i en serie av samverkande eller motverkande förklaringar till den arkeologiska lämningen. Utifrån arkeologiska och skriftliga källor beskrivs därefter indelning och inredning av långhuset i sju rumsfunktioner som kan benämnas bur, önd, skåle, fjös, stall, lada och eldhus. Eldens roll, hedersplatsens placering och byggnadstypens förändring i Island blev viktiga delar för att förstå byggnadens ideologiska betydelse. Genom flera experiment med uppvärmning har lösningar sökts på problem med en rökig bostadsmiljö. Erfarenheterna leder slutligen fram till ett förslag på lösning som också illustrerar hur påtagligt förebilden kom att styra tolkningsarbetet.Rekonstruktionsarbetet ledde till resultat av olika karaktär: dels erfarenheter om konstruktion, funktion samt material - och tidsåtgång för uppförande av den specifika huslämningen hus II och dels nya generella frågor och ny kunskap som ökar förståelsen kring den treskeppiga byggnadstypen. Långsträckt form, takbärande stolpar, mitthärd och relation till kult och ideologi föreslås som karaktäristiska element för byggnadstypen över tid och rum och byggnadens relation till ideologi föreslås som en av förklaringarna till varför långhusen försvinner i samband med kristnandet. När övergången till ett nytt byggnadsskick med ramverkshus sker under vikingatidens slutskede diskuteras den politiska och kyrkliga makten som styrande till dessa genomgripande förändringar.