Barns relationer i våldets närhet : Respons, positioner och möjligheten till barns röst

Sammanfattning: Syftet med denna avhandling är att utforska barns perspektiv på respons i samband med att de upplever våld i nära relation. Särskild betoning ligger på barnens egna, deras syskons, mor- och farföräldrars och andra vuxnas handlingar och reaktioner. På så sätt är målet att undersöka det relationella sammanhangets betydelse för våldsutsatta barn. Avhandlingens teoretiska ansats utgörs av barndomssociologi, sociologin om detpersonliga livet och positioneringsteori. Avhandlingen består av fyra delarbeten. Artikel I analyserar hur barns röst används i kvalitativ forskning om barn som upplever våld. De följande empiriska artiklarna, som bygger på analyser av kvalitativa intervjuer med 20 barn (11–19 år), undersöker barns erfarenhet av respons i samband med våld. Barnens berättelser visar att det ofta finns personer som känner till våldet och undersöker hur barnen själva, deras syskon (artikel II), mor- och farföräldrar (artikelIV) samt andra vuxna (artikel III) positionernas i barnens berättelser. Resultaten visar att barn upplever och responderar på våld på en rad olika sätt. Även personer i det relationella sammanhanget reagerar olika gentemot det utsatta barnet, vilket kan förstås utifrån att relationer omges av olika förväntningar och att respons är ett interaktionellt fenomen – individer i barnens närhet anpassar sin respons efter hur barnen responderar.Omgivningens respons beskrivs av barnen som hjälpsamma eller ohjälpsamma beroende på hur lyhörd, tillgänglig och nära individen upplevs. Avhandlingen visar vidare på att barnen har ett begränsat handlingsutrymme och endast ett fåtal positioner finns tillgängliga när de upplever våld. De primära positioner de våldsutsatta barnen erbjuds är de som ”sårbart offer”, ”sårbar men kompetent aktör” samt ”vuxenlik och omsorgsgivande aktör”. En nyckelfaktor för att barnen ska få hjälpsam respons är att de positioneras som både sårbara offer och som kompetenta aktörer.