In-group bias control

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Många människor förespråkar en egalitär norm. I detta ingår att man ska bemöta människor på lika villkor och inte låta sig påverkas av irrelevanta faktorer som människors etniska ursprung, sexuella läggning eller norska brytning. Forskning visar dock att vi människor tenderar att tänka i termer av kategorier, och detta gäller även hur vi uppfattar andra människor. Vi är inte minst snabba med att skilja mellan personer som vi identifierar oss med (så kallade ingruppsmedlemmar) och personer som vi inte identifierar oss med (så kallade utgruppsmedlemmar). Våra förväntningar och upplevelser av en person påverkas av huruvida vi anser personen tillhöra ”vi” eller ”dom”. Vi tenderar generellt att ha en mer positiv uppfattning av andra ingruppsmedlemmar än av utgruppsmedlemmar, och vi är många gånger även benägna att behandla ingruppsmedlemmar bättre än utgruppsmedlemmar. Detta fenomen kallas ingruppsbias. I detta begrepp ingår också att man har en orealistiskt positiv syn på ingruppen. Diskriminering och fördomsfulla yttringar är inte längre accepterat i många kretsar, och forskning visar att det är vanligt att människor försöker att undvika att tänka eller bete sig fördomsfullt mot personer från utgruppen. Studier visar att i situationer där särbehandling inte rimligen kan tillskrivas något annat än diskriminering så undviker många att bete sig orättvist mot utgruppen. Detta verkar bero på att man har ett ideal om att inte vara fördomsfull, eller på att man inte vill framstå som fördomsfull inför andra människor (som skulle kunna reagera negativt på detta). Samtidigt tyder forskning på att skillnaden mellan hur man värderar av in- och utgrupper ofta kan kopplas till att vi har en mycket positiv attityd till ingruppen snarare än att vi har en negativ attityd till utgruppen (Brewer, 1999). Detta kan låta trivialt, men har betydelsefulla konsekvenser för hur man skal förstå och studera fördomar och diskriminering. Manus 1 I manus 1 undersöks om människor korrigerar sin bedömning av ingruppen beroende på vem som är närvarande när de ger sin bedömning, och beroende på hur de rapporterar sina bedömningar. Tidigare studier har visat att vita amerikanska försökspersoner tenderar att ge en mindre fördomsfull bedömning av svarta när försöksledaren är svart, i jämförelse med när försöksledaren är vit. Studie 1 hade en liknande design, men berörde kontroll av bedömningar av ingruppen. I den första delstudien visade det sig att kvinnliga försökspersoner (N = 118) skattade kvinnor mindre fördelaktigt om de gav sina responser muntligt till en manlig försöksledare, snarare än till en kvinnlig försöksledare. I två andra delstudier (N = 120 och 126) fann vi en liknande effekt. Etniskt svenska försökspersoner skattade svenskar mindre fördelaktigt om de fick ge sina bedömningar muntligt till en icke-etniskt svensk (svensktalande person med ursprung från mellanöstern) försöksledare snarare än till en etniskt svensk försöksledare. När försökspersonerna inte behövde redovisa sina bedömningar direkt till sin respektive försöksledare fanns ingen skillnad i hur fördelaktigt man bedömde svenskar. Resultaten visar att personer kontrollerar sina bedömningar av ingruppen beroende på vem de uppger sina skattningar till. Intressant är också att resultaten öppnar för möjligheten att man både korrigerar ingruppsbedömningarna till en mindre fördelaktig (inför utgruppsmedlemmen) och till en mer fördelaktig (inför ingruppsmedlemmen). Manus 2 Syftet med manus 2 var att konstruera en ny skala för mätning av individuella skillnader i motivation att kontrollera ingruppsbias. Idén bygger på argumentet att man borde skilja mellan ingruppspositivitet och utgruppsnegativitet när man studerar stereotyper och fördomar mellan grupper, eftersom dessa i många fall kan vara oberoende av varandra. Man kan älska sin ingrupp men ha antigen en positiv, neutral, eller negativ attityd till utgruppen (Allport, 1954, Brewer, 1999). Studier kring individuella skillnader i motivation att kontrollera fördomar mot utgrupper (t.ex. svarta och homosexuella) visar att personer kan ha olika orsakar till varför de kontrollerar sin fördomsfullhet. Några verkar kontrollera främst för att de är bekymrade att andra ska reagera negativt på sådant beteende, medan andra har som personligt ideal att inte vara fördomsfulla. Ytterligare andra personer verkar vara mindre motiverade att kontrollera fördomsfulla responser över huvud taget (Plant & Devine, 1998, Dunton & Fazio, 1997, Klonis, Plant & Devine, 2005). Vi konstruerade testitems som skulle fånga motivation att kontrollera ingruppsbias. Några items refererade till intern motivation att kontrollera ingruppsbias (t.ex. ”Att undvika en överdrivet positiv syn på svenskar är i linje med mina personliga värderingar”) medan andra refererade till extern motivation (”För att slippa andra människors negativa reaktioner försöker jag undvika att vara överdrivet positiv mot svenskar”). Faktorstrukturen studerades med hjälp av exploratorisk och konfirmatorisk faktoranalys, och två separata men relaterade faktorer identifierades. Tio items refererade till intern motivation att kontrollera ingruppsbias, och 8 items refererade till extern motivation att kontrollera ingruppsbias. I nästa steg undersöktes skalornas validitet och reliabilitet. Ett testpaket som inkluderade andra teoretiskt relevanta mått användes, och några av de förväntade sambanden hittades, särskilt för den interna skalan. Men korrelationerna var över lag svaga. En annan viktig aspekt var att skalornas temporala stabilitet var låg (r = .46 och r =.59) över en period på tre månader. Sammanfattningsis hittades en del stöd för två separata faktorer, intern och extern motivation att kontrollera ingruppsbias, men det kvarstår frågetecken kring skalornas validitet och reliabilitet. Manus 3 Det sista manuset undersöker hur människor korrigerar sina bedömningar av andra människor när de påminns om att de deras omdömen kan påverkas av stereotyper och fördomar. Tidigare studier har visat att bedömningar av utgruppsmedlemmar (svarta) modereras av bedömarens självrapporterade motivation att kontrollera fördomsfulla responser (Fazio & Towles-Schwen, 1999). I studie 1-3 (N = 96, 48 och 296) användes en experimentell manipulation, där försökspersonerna antigen påmindes om att de kunde påverkas av stereotyper i sina bedömningar, eller inte fick någon påminnelse. Uppgiften var sedan att bedöma personers egenskaper utifrån bilder av deras ansikten. Personerna på bilderna varierade beträffande etniskt ursprung och kön (mellanösternmän, mellanösternkvinnor, svarta män, svarta kvinnor, vita män och vita kvinnor). Vi förväntade oss att en påminnelse skulle leda till en mer fördelaktig skattning av de etniska utgrupperna och till en mindre fördelaktigt skattning av bedömarnas etniska ingrupp (vita). Resultaten varierade något mellan de tre delstudierna, men uppvisade intressanta mönster. Det fanns en tendens hos dem som fått en påminnelse om risk för bias att skatta mellanösternmän, svarta män och vita kvinnor mer fördelaktigt, men att skatta vita män mindre fördelaktigt. En sista studie kartlade normer kring hur allvarligt det är att överskatta respektive underskatta kvinnor och män från de berörda etniska grupperna. Resultaten stämde bra in på resultaten från de experimentella studierna. Det uppfattades som mer allvarligt att överskatta vita män än de andra grupperna, och det uppfattades som mindre allvarligt att underskatta vita män än de andra grupperna. Manus 3 visar att korrektion av bedömningar kan påverkas både av vilken etnicitet och vilket kön personen som ska bedömas har. Dessa effekter var inte relaterade till de vita bedömarnas kön. Resultaten antyder att en påminnelse om risken för bias kan leda till att man uppvärderar medlemmar av lågstatusgrupper (som etniska minoriteter) medan samma påminnelse kan leda till att man nedvärderar högstatusgrupper (som vita män).