Postural Control in Single-limb Stance. In Individuals with Anterior Cruciate Ligament Injury and Uninjured Controls

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Skador i knäleden är vanligt förekommande bland unga fysiskt aktiva personer. I västvärlden drabbas årligen ca 1 per 1000 invånare av skada i knät. I ungefär en tredjedel av dessa knäskador drabbas främre korsbandet. I samband med främre korsbandsskada, är det vanligt med skador på menisker, kollateralligament och brosk. Ruptur av främre korsbandet, med eller utan andra skador i knät, medför försämrad mekanisk stabilitet i knäleden och försämrad neuromuskulär funktion i benet. Patienten upplever en känsla av att inte lita på sitt ben vid belastning, dvs. knät känns instabilt och kan vika sig. Det övergripande syftet med denna avhandling var att utvärdera en metod för att mäta balans vid enbensstående samt att studera balansen hos personer med icke-opererad främre korsbandsskada och jämföra dessa med friska försökspersoner. Nittio-nio (99) patienter med främre korsbandsskada och 141 friska försökspersoner deltog i studierna. Balans vid enbensstående undersöktes på en kraftplatta där tryckpunktens amplitud och hastighet registrerades. I vissa av studierna ingick mätning av längdhopp på ett ben, proprioception i knät, lårmuskelstyrka, subjektiv upplevelse av benets funktion och uttröttning efter cykling under kort tid på submaximal nivå. Två olika träningsmetoder ingick: ”neuromuskulär” träning ledd av sjukgymnaster och hemträningsprogram med mer ”traditionella” övningar. Balans vid enbensstående och längdhopp på ett ben var reliabla test för att påvisa skillnader mellan grupper (delarbeten I och IV). Relativt stora skillnader mellan balansmätningar krävs för att kunna uttala sig om en individ verkligen förändrar sin balans (delarbete IV). Vid knäskada påverkas den neuromuskulära funktionen både vad gäller det skadade och det icke-skadade benet. Det är därför viktigt att jämföra patienter med friska försökspersoner. Ålder och kön hade betydelse för balans vid enbensstående och för längdhopp på ett ben (delarbete II). Patienter matchades därför avseende dessa faktorer med friska försökspersoner. Patienterna föreföll uppvisa tryckpunktsförflyttning med större amplitud och lägre hastighet (delarbete III) eller med lägre hastighet och bibehållen amplitud (delarbete V) jämfört med friska försökspersoner. Tryckpunktens amplitud var högre både vad gäller det skadade och det icke-skadade benet i båda träningsgrupperna under hela uppföljningen jämfört med hos de friska försökspersonerna (delarbete III). Funktionen däremot, som mättes med längdhopp på ett ben, återställdes i gruppen som genomgått neuromuskulär träning men inte i gruppen som tränat på egen hand (delarbete III). Detta tyder på en kvarstående försämrad balans vid enbensstående men att funktionen kan återställas med neuromuskulär träning. Efter uttröttning, genom cykling under kort tid på submaximal nivå, påvisades högre värden vid enbensstående balansmätningar hos både patienterna och de friska försökspersonerna (delarbeten IV och V). Detta kan tyda på kompensatoriska mekanismer för att upprätthålla balansen eller försämrad förmåga att upprätthålla balansen. Patienternas skadade ben var mer påverkat av uttröttningen jämfört med de friska personernas ben (delarbete V). Försämrad mekanisk stabilitet i knäleden, försämrad proprioception och försämrad lårmuskelstyrka förefaller ha betydelse för balans vid enbensstående hos patienter med främre korsbandsskada (delarbete VI). Lägre amplitudvärden vid balansmätning korrelerade med subjektiv upplevelse av bättre funktion i det skadade benet, dvs. de patienter som upplevde att benet fungerade bra hade lägre amplitudvärden vid balansmätningen. Däremot förelåg ingen korrelation mellan tryckpunktens hastighet och subjektiv upplevelse av funktionen (delarbete VI). Metoden för att mäta balans vid enbensstående kan vara användbar vid utvärdering av neuromuskulär funktion efter knäskada.