När tidningarna blev moderna. Om svensk journalistik 1898-1969

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen När tidningarna blev moderna – om svensk journalistik 1897-1969 syftar till att öka kunskapen om några av de fenomen som ingick i den svenska 1900-talsjournalistikens utveckling och expansion. Även om den svenska journalistiken naturligtvis moderniserades i olika steg, och flera av dem togs redan under 1800-talet, så infaller viktiga delar av denna modernisering under de ungefär sju decennier som jag valt att studera. Framförallt uppehåller jag mig vid allmänjournalistikens expansion, med den successiva populariseringen som viktig förutsättning. Nya ämnesområden introducerades, presentationsformerna förändrades och journalistrollen både stärktes och differentierades. Genom strategiska val av personer och material prövar jag att närmare belysa en del av dessa fenomen. I centrum står de tre tidningsmakarna Carl Gustaf Tengwall (kapitel 1), Ewald Stomberg (kapitel 2) och Sigfrid (Sigge) Ågren (kapitel 3). De var pådrivande när deras respektive tidningar utvecklade strategier för att stärka sina positioner hos läsarna. De var det i kraft av sina personligheter, och för att de framgångsrikt förstod att samspela med både marknad och till buds stående produktionsresurser. De blev dessutom mönsterbildande för andra. Med Tengwall, verksam i Svenska Dagbladet 1898-1907, introducerades den moderna tidningsdraken i Sverige. Stomberg, också han i Svenska Dagbladet, blev under 1910-talet framförallt en ivrig tillskyndare av så kallad aktiv journalistik, arrangemang av olika slag som tidningen själv tog initiativ till. Sigge Ågren, centralredaktionens starke man på Expressen från starten 1944 och 25 år framåt, var bland annat en av eldsjälarna bakom en nyhetsjournalistik som särskilt ville utgå från den/de berördas perspektiv. Sigge Ågren nådde aldrig den topposition på Expressen som Tengwall och Stomberg gjorde på sina tidningar. I stället gick han länge i tandem med Carl-Adam Nycop, som drog upp de stora och för Sverige då i många avseenden nydanande linjerna för tidningens journalistik. Funktionen tidningsmakare kunde i den riktigt stora tidningen knappast heller fyllas av en enda person. Sigge Ågren blev centralredaktionens starke man, med det mesta av sin energi inriktad på att i lag med ett slitstarkt gäng redigerare driva den dagliga nyhetsjournalistiken framåt. Andra raster har lagts över artiklar, nyhetshändelser och sidor i sammanlagt dryga dussinet tidningar (kapitel 3). Här har bland annat den tvåspaltiga nyhetsrubrikens debut i svensk dagspress kunnat antedateras, till i vart fall Social-Demokraten den 18 maj 1900. Men att mera exakt tidfästa olika förändringar i den journalistiska praktiken är vanskligt. Ansatser till modernare grepp kan dyka upp jämförelsevis tidigt. Men ansatser är ju en sak, ett mera systematiskt bruk en annan. Två moderniseringsfenomen har studerats särskilt. Det ena är hur yrkesgruppen redigerare växte fram, som en följd av förändringarna i omfång mätt i antal sidor och det ökande behovet av att påkalla läsarnas uppmärksamhet. Det ter sig följdriktigt att det trots många ansatser var i tabloidpressen som redigeringen från 1950-talet först utvecklades till en specifik yrkeskompetens: behovet av särskilda medarbetare som genom rewriting, rubriksättning och layout sörjde för en slagkraft som genomsyrade hela tidningen var där uttalat, först i Expressen. Det tog sig också uttryck i den vikt man fäste vid centralredaktionen, ”själva hjärtat som slog och magen där materialet passerade och smältes”, med Carl-Adam Nycops ord. Men mycket hann hände med den journalistiska presentationen också innan denna samlade attack på hela det redaktionella innehållet sattes in. I åtskilliga avseenden innebar förändringarna att redaktionella önskemål och krav tillgodosågs på annonsavdelningarnas bekostnad. Det andra särskilt studerade fenomenet är hur en övervägande refererande nyhetsjournalistik förvandlades till en nyhetsjournalistik som gärna dramatiskt iscensatte sitt stoff, genom att aktuell information dels vinklades med hjälp av rubriker och ingresser, dels förmedlades via olika aktörer. Det handlade, kan man säga, om att uppfylla plikten att informera genom att också utnyttja lusten att berätta, även när det handlade om att rapportera om sådant som inte i sig självt var någon direkt händelsenyhet. Utvecklingen diskuteras utifrån rapporteringen kring nio arbetsmarknadskonflikter. Den första utspelade sig bland Stockholms hyrkuskar i månadsskiftet april/maj 1900, den nionde och sista inom en utbrytargrupp lokförare maj 1969. Här uppmärksammas i första hand hur journalistiken allteftersom lät olika parter, inklusive berörd allmänhet, bidra till en alltmer dramatiserad framställning, på bekostnad av en refererande. I kapitel 3 ges också ett antal exempel på hur rubriker och ingresser, sidlayout, bildanvändning och förekomsten av redaktionella avdelningar förändrades. Överlag är det fråga om tämligen långsamma förlopp, även om riktningen varit densamma, mot exempelvis fler redaktionellt redigerade sidor, fler bilder och fler specialavdelningar, i takt med att sidantalet ökade också i de mindre tidningarna och i takt med den tekniska utvecklingen. Men med en alltmer genomtänkt och kraftfull redigering av det journalistiska materialet, och med metoder för att medryckande gestalta också nyhetsrapporteringen, förfogade svensk dagspressjournalistik 1969 över en kraftfull arsenal för sina verklighetsbeskrivningar.