Tillvaratagna effekter. Om Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I denna avhandling presenteras för första gången den svenske konstnären Jan Håfströms (född 1937) konstnärskap från debuten 1966 fram till 2002 på ett omfattande sätt. Koncept knutna till modernism och postmodernism används som en ram och den komparativa diskussionen placerar konstverken i en internationell kontext. Tidigare forskning och teorier kring materialikonografi, originalitet och outsidern används. Den tematiska studien är indelad i tre huvuddelar som behandlar material, referenser och konstnärsrollen (även om detta inte är en biografi). Håfström är främst en målare som använder akrylfärg på ett sätt som understryker den egna närvaron i det skapande ögonblicket. Genom att patinera verken och använda slitet tyg för att framhäva ytstrukturenskapas ett konstgjort intryck av ålder. Konstnären framkallar en autentisk förbindelse till det personliga livet, til exempel genom tygets tidigare användning, och till ateljén. Även titlarna används för att understryka det egna tankekomplexet. Håfströms stilväxlingar har föranlett jämförelser med popkonst, nyrealism, minimalism och land art. Han tillämpar ofta ett reducerat formspråk påminnade om minimalismen, samtidigt som han ständigt betonar kopplingar till europeisk kultur, framförallt tysk romantik, och till tidsliga koncept knutna till geologi. Hanskonstruerade ruiner i naturlig miljö är en viktig del av konstnärskapet länkade såväl till romantiken som till Robert Smithsons land art. Författaren argumenterar för att stilväxlingarna inte är tillfälliga, utan snarare relaterade till enskilda konstnärer som kan betecknas som valfrändskaper. Åsikten förs fram att konstnären skapar en egen kanon av föregångare. Mytiska förbindelser mellan liv (främst barndomen) och konst presenteras av Håfström, vilket leder till det djupt personliga i konsten och bäddar in olika upplevelser i det reducerade formspråket. Den konstnärliga strategin, vilket diskuteras av författaren, är utvecklad i nära anslutning till poeter som Gunnar Ekelöf och Paul Celan, vilket leder till suturen och fragmentet som förutsättningar för den kreativa processen. Medveten om postmodernistiskt tänkande tycks Håfströms konstnärsroll inte desto mindre knuten till modernistiska koncept där närvaro och originalitet uppskattas. Hans arbeten tolkas som ett försök att återetablera konstnärens roll som av postmodernistiska tänkare förklarats frånvarande eller till och med död. Dessutom argumenterar författaren för att Håfströms konstnärskap ska förstås som en helhet, ett slags palimpsest där kanoniseringen av den egna konsten är en del av processen.