Human adaptation to danger

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish "Så det var, vad ska vi kalla det för, chefskräck. (...) Och jag kände det att 'jag har ingen kontroll just nu över läget'. Då kände jag en fruktansvärd dödsångest och den förlamade mig fullständigt. (...) Då tappar man allt logiskt tänkande. Man blir helt djurisk, flykt, man springer." Så beskriver en svensk officer hur han reagerade när hans förband blev beskjutet under tjänstgöring i Bosnien. Det är en illustration av temat för avhandlingen "Human Adaptation to Danger", nämligen hur människor reagerar när de hamnar i reella hotsituationer och hur dessa reaktioner påverkar förmågan att fungera. Avhandlingens empiri består av insamlade erfarenheter från olika grupper av människor som upplevt verkligt livshotande situationer. Via enkäter har också de svenskar som var i Kobe under den stora jordbävningen 1995 följts upp, liksom personal som tjänstgjort som militära observatörer eller civilpoliser i internationell tjänst. Förutom jordbävningen i Kobe rörde sig de hotande situationerna framför allt om beskjutningar och vapenhot. Frågorna i enkäter och intervjuer har huvudsakligen fokuserat på: - hur de svarande reagerat känslomässigt och fungerat kognitivt i samband med en specifik hotincident - hur de svarande generellt förhållit sig till risker och hot, exempelvis när de i internationell tjänst har befunnit sig i en faktiskt hotfull krigsmiljö. Generellt visar resultaten att människan i många fall klarar hotsituationer bra. Det är ovanligt med panikartade reaktioner, även om de förekommer. Dock kan människans reaktioner ändå vara problematiska på olika sätt. Några exempel är: - Vid mer diffusa och långsiktiga risker och hot tenderar vi att underreagera i den meningen att vi förnekar hotet eller omtolkar situationen som ofarlig. Risken/ hotet gäller inte för en själv lika mycket som för andra - Vi är dåliga på mer komplex informationsbearbetning under stress - När starka känslor av aggressivitet eller rädsla aktiveras kan detta styra vårt beteende på bekostnad av ett mer medvetet och rationellt beslutsfattande. I avhandlingen granskar och diskuterar jag också olika teorietiska perspektiv med avseende på hur bra de förklarar redaktioner och beteende i hot- och risksituationer. En teori med ett i sammanhanget starkt förklaringsvärde är evolutionspsykologin. Vi tycks vara genetiskt programmerade för evolutionärt gamla hot, dvs. sådana hot människor upplevde som jägare/samlare. Vi har lättare att hantera tydliga och icke-komplexa hotsituationer, medan vi från och till har en tendens att inte riktigt reagera på dagens mer otydliga och diffusa risker. En slutsats som dras i avhandlingen är att de psykologiska processer som ett hot aktiverar ligger på olika medvetandenivåer. En del processer är automatiska och utanför medveten kontroll. Vissa processer av emotionell natur kan delvis kontrolleras. Andra processer befinner sig på en kognitiv nivå av mer avancerad men viljemässigt mer ’lättkontrollerad’ informationsbearbetning. Vad kan vi då göra för att bättre hantera farofyllda stressituationer? Ett svar är att man inte ska fastna enbart i en diskussion om individuella egenskaper. Visserligen är olika individer olika bra på att hantera stress och hot men vid starkare hotnivåer får situationsfaktorer en förhållandevis större inverkan. Till exempel kan det vara viktigt för olika professionella kategorier av människor som ska göra mer komplexa bedömningar under stress att de har stöd på olika sätt. Det kan också vara viktigt för en organisation som ska agera under stress att ha rutiner för hur man gör om en beslutsfattare uppenbarligen inte fattar bra beslut i en stressad situation. Det kan också vara viktigt att inte skapa för mycket prestige i hur starkt man reagerar, utan snarare skapa medvetenhet om hur olika reaktionsmönster både kan hjälpa och begränsa oss.