Från guidad visning till shopping och förströdd tillägnelse : Moderniserade villkor för ungdomars musikaliska lärande

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Under 1990-talet har från olika håll ställts krav på ett ökat elevinflytande över innehåll och arbetsformer i den allmänna skolan. Dessa krav har dels kommit från eleverna själva, dels kommit till uttryck i olika styrdokument. Att så har varit fallet ter sig ganska naturligt, eftersom den tidsanda i vilken vi lever är präglad av individualism. Ett antagande, som stöds av ett flertal teoretiker är att de traditioner som förr höll samman människor i hög grad håller på att upplösas, vilket medför att människan blir lämnad att själv ta ansvar för sitt livsprojekt. Ifrågasättande och reflektion blir då en strategi i arbetet med att skapa sig ett ”gott liv” och detta kommer naturligtvis också till uttryck i skolan, som är tvungen att i möjligaste mån anpassa sig efter de förhållanden som råder i samhället. Musik är ett område inom vilket ungdomen får förmodas ha utvecklat ett omfattande vetande. Moderna distributionsteknologier för musik gör att lyssnande kan ske i allt fler sammanhang och det finns även en enighet bland forskare om att ungdomar tillbringar mycket tid att lyssna på musik. Musikundervisningen i skolan kan i denna belysning framstå som ett fenomen där spänningar mellan elevers och lärares syn på musikaliskt lärande kan uppstå. Att utveckla kunskap om ungdomars syn på musikaliskt lärande kan vara ett led i en strävan att minska denna spänning. Vidare framstår det som angeläget, i enlighet med ovanstående resonemang om elevinflytande, att utveckla kunskap om hur ungdomar uppfattar musikaliskt lärande. Dessa faktorer ligger till grund för mitt val av undersökningsfokus. Studien består av 7 gruppsamtal med ungdomar i årskurs 8 och 9 och samtalen har kretsat kring musikaliskt lärande i skolan och på fritiden. Ett antal frågor har formulerats. Hur definierar ungdomar musikaliskt lärande? Anser de att det finns, eller bör finnas en skillnad mellan musikaliskt lärande på fritiden och i skolan? Vilken är i så fall skillnaden? I vilka sammanhang försiggår musikaliskt lärande? Vilka är förutsättningarna? Hur ser processen ut? Vilket innehåll och vilka arbetsformer förekommer? Varför lära sig musik? Vilken kunskap utvecklas? Hur legitimerar ungdomar musikaliskt lärande i skolan och i vardagsvärlden? Resultat Resultaten visar att intresse upplevs som en absolut förutsättning för musikaliskt lärande. Intresse skapas genom olika former av påverkan, där kamrater, föräldrar och hemmiljö har en betydelsefull roll. Vad det gäller musikaliskt lärande i form av musicerande anges en gynnsam miljö att verka i som viktig för vidmakthållande av intresse. Denna miljö kan mycket väl vara institutionell. Exempel på en sådan kan vara en skola som tillhandahåller musikinstrument, lokaler att repetera och konsertera i, samt en lärare som kan hjälpa till med musikalisk problemlösning. Dock ger ungdomarna uttryck för att en viss autonomi också är en förutsättning för att intresse skall vidmakthållas. Strävan efter en sådan yttrar sig i krav på självbestämmande vad det gäller repertoar och i viss mån tolkning av den musik som studeras. Ungdomarna i undersökningen har vidare en föreställning om att en viktig anledning till att musikämnet finns med i skolans timplan är att en exponering av olika former av musik skall företas, varpå eleven kan välja vad som passar vederbörande. Vidare ger ungdomarna uttryck för en uppfattning av att en viktig uppgift för musikundervisningen är att fungera som en slags ”prova på” verksamhet. Eleverna skall få möjlighet att prova exempelvis olika instrument för att på så sätt komma fram till huruvida de är intresserade av musicerande eller inte, samt vilket instrument som i så fall passar dem. Det här sättet att legitimera musikundervisningen förefaller i ljuset av deras övriga resonemang i samtalen som icke reflexivt och hänvisar till en förmodad officiell legitimering. De är tvärtom mycket medvetna om sina intresseområden, om inte omedelbart när de kommer till skolan, så åtminstone ganska snart, och har således egentligen inget intresse av en ”prova på verksamhet” som sträcker sig över nio år. Ett resultat som knyter an till ovanstående resonemang är det sätt på vilket ungdomarna tillägnar sig musikalisk preferens. Detta verkar inte ske systematiskt, som i deras föreställning om musikundervisningens uppgift som presentatör, utan istället ganska slumpartat. De plockar åt sig de musikaliska godbitar som råkar komma i vägen. Dock sker detta inom en standardiserad ram, den multinationella populärmusiken. Det finns emellertid en uttalad strävan att hitta musik som inte är alltför allmänt gångbar och en kombination av olika stilar fungerar härvid som en strategi att hävda sin respektive individualitet. Studiens resultat visar vidare att det existerar ett slags omedvetet lärande som äger rum i situationer där lärande inte är den primära avsikten. Flera av ungdomarna ger uttryck för inställningen att lärande bara förekommer i situationer präglade av fokusering och koncentration, men visar samtidigt genom sitt resonemang att detta bara är en föreställning, måhända tillägnad genom långvarig skolkulturell påverkan. Exempel på sådant lärande är tillägnelse av form, harmonik, melodier och text där lyssnandet har fungerat som en bakgrundsaktivitet. Lärandet har även en emotionell dimension som ungdomarna har svårt att klä i ord. De använder ofta musik att förstärka eller mildra känslotillstånd, exempelvis som tröst, och här existerar en klar distinktion till exempelvis fokuserad formell musiklyssning strukturerad utifrån olika uppgifter som skall utföras. Några av ungdomarna i undersökningen lyfter fram samarbetsaspekten som en viktig kunskap genererad från musikaliskt lärande i form av musicerande. Detta är ett utommusikaliskt mål för lärande, samtidigt som det beskriver en rörelse från innehåll till form. Innehållets funktion är att tjäna som medel att träna anpassnings- och samarbetsförmåga. Andra forskningsresultat bekräftar att en ökad medvetenhet om dylika egenskapers tyngd i ett utbildningsperspektiv har ökat de senaste åren och idag kommer detta till konkret uttryck i talet om skolans roll i samhället. Fokuseringen på form visar sig också i den välkända parollen ”att lära sig lära”. Rörelsen från innehåll till form behöver inte innebära något negativt för musikundervisningen. Snarare kan det öppna för en innehållslig flexibilitet som kan leda till ökad motivation. Flera olika sätt att förhålla sig till musik och musikaliskt lärande kan identifieras i undersökningen. Ett av dessa förhållningssätt är att betrakta musik som något som är intimt förknippat med ”att leva”. Musik uppfattas då inte primärt som något man lär sig, utan snarare som något som finns med, i form av lyssning, i ett otal vardagliga sammanhang. I skolan tar detta förhållningssätt sig uttryck genom att man musicerar. Detta eftersom skolan skjuter till resurser i form av instrument, lärare och lokaler. En ökad fokusering på explicit lärande sker också därvid. Musiklyssning och musicerande är således enligt detta förhållningssätt de överskuggande och varandra kompletterande aktiviteterna. Ett annat sätt att uppfatta musik är i dess egenskap av skolämne. Här ses den musikaliska aktiviteten enbart som en obligatorisk del i skolarbetet och legitimeringen sker via betyg. Det kan också urskiljas olika förhållningssätt beträffande musikalisk preferens. Några av ungdomarna menar att det finns ett antal musikstilar och musikpersonligheter som kan betraktas som generellt betydelsefulla och som därvid borde uppskattas av alla människor. Detta förkastas av andra ungdomar, som intar positionen att preferensen är högst individuell och att ingen har mandat att avgöra vad som generellt (sett) är bra musik. Snarare är det varje individs, eller grupps, referensram som bör tjäna som utgångspunkt. Vid en av skolorna i studien har musikundervisningen successivt genomgått en förändringsprocess, vilken har resulterat i att musicerande i rock- och poptraditionen är den enda aktiviteten. Detta upplevs som positivt av flertalet ungdomar, men vissa ser sig som marginaliserade och menar att en bredare musikundervisning borde vara en självklarhet. De menar bland annat att demokratin i form av majoritetsbeslut om innehåll och arbetsformer i musikundervisningen slår mot det fåtal oliktänkande som finns. En reproduktion av den förhärskande inställningen sker kontinuerligt och gör att förändring har svårt att komma till stånd. Kunskapen som utvecklas är smal, men får även betraktas som ganska djup. Musikaliskt lärande anses av ungdomarna i studien både ha en terapeutisk funktion, och en funktion som medium för självväxt. Den terapeutiska funktionen ger sig tillkänna både via musiklyssning och musicerande. Lyssning uppfattas som en känslomässig katalysator och musicerande jämförs med andra aktiviteter, exempelvis idrott, som skänker en känsla av välbefinnande. Musicerande kan även utgöra en nisch för utveckling av självväxt och självförtroende och dessa faktorer kan utgöra betydelsefulla komponenter i ett harmoniskt liv. Slutligen ger studiens ungdomar uttryck för ett estetiskt förhållningssätt där en polarisering med avseende på vad som kan betraktas som bra eller dåligt är framträdande, men med den skillnaden att kategoriseringen sker inom populärmusikaliska stilar. Tidigare var det ofta så att polariseringen gällde mellan skilda genrer, exempelvis mellan västerländsk konstmusik och populärmusik. Vidare existerar en längtan efter autenticitet. Ungdomarna har ingen fördragsamhet med de moderna teknologier som möjliggör musikalisk manipulation av olika slag, exempelvis avancerad inspelningsteknik och dubbning av röster. Slutord I reultatredovisningen har framgått att ungdomarna reser ett krav på autonomi samtidigt som de har ett institutionellt beroende. Det har också visat sig att preferenstillägnelse sker på ett slumpartat osystematiskt sätt som rimmar dåligt med den uppfattning de har om musikundervisningens uppgift i ett officiellt perspektiv. Vidare sker musikaliskt lärande på fritiden ofta på ett omedvetet sätt, vilket också svårligen kan finna plats i den metodiska ram inom vilket lärandet i skolan försiggår. Ungdomarna pekar även på att ett centralt mål med musikaliskt lärande är att det är ett redskap för vårdande av självet. Om så är fallet måste en större valfrihet i skolan komma till stånd, där varje individs specifika intresse och förutsättningar uppmärksammas och där strävan efter likvärdighet får en något annorlunda innebörd, nämligen strävan efter likvärdig självväxt. Inledningsvis berörde jag de delvis nya villkor som gäller för ungdomars musikaliska lärande och som kom till konkret uttryck i resonemanget ovan. Musikpedagoger med ambition att möta de nya krav dessa villkor ställer på musikundervisning, kan vara betjänta av reflektion kring den syn på musikaliskt lärande som ungdomarna i denna undersökning företräder, för att om möjligt se sin egen undervisning i ny belysning. En belysning som kan föranleda att en rörelse från guidad visning till shopping och förströdd tillägnelse kommer till stånd.