Som vem som helst. Kön, funktionalitet och idrottande kroppar

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens huvudsakliga syfte är att utforska unga kvinnors levda erfarenheter av en kropp som å ena sidan betraktas som avvikande – den fysiskt funktionsnedsatta eller rörelsehindrade kroppen – å andra sidan betraktas som presterande – den idrottande kroppen. De frågor som ställs i avhandlingen är hur de unga kvinnorna förhandlar de båda subjektspositioner som uppstår, vilka former för femininitet som finns tillgängliga för dem samt vilka motståndsstrategier som de utvecklar. Med utgångspunkt i filosoferna Maurice Merleau-Pontys och Simone de Beauvoirs fenomenologier skapas i avhandlingen ett sociologiskt teoretiskt ramverk som inkluderar kroppen. Deltagande observationer utfördes vid ett handikappidrottsläger för unga med funktionsnedsättningar samt vid fyra handikappidrottstävlingar. Studiens deltagare rekryterades dels från lägret, dels från handikappidrottsföreningar. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes med unga kvinnor, 15-28 år. Tre av deltagarna ombads att göra videodagböcker: en liten videokamera och ett lättviktsstativ lånades ut till dem under två månader. I materialet uppstår paradoxalt nog en polarisering mellan den svaga, vilket uttrycks genom tillhörigheten till ett ”vi”, och den starka individen. Subjektspositionen som kapabel och positiv – som en reaktion mot den svaga, negativa – är en av få som finns tillgängliga för dem. Med denna subjektsposition, liksom med distanseringen från offerpositionen, följer dock inte bara en svårighet att klaga utan också att uttrycka smärta, förtvivlan eller trötthet över att vardagen är besvärlig. I materialet höjs förvisso många kritiska röster, och de berättar även om snubblande och urinläckage. Samtidigt återkommer ofta svaret ”nej, det är bra” i olika varianter. Detta tolkas i avhandlingen som uttryck för oviljan att visa negativa känslor. I frasen ”jag är som vem som helst” och dess många varianter i det empiriska materialet, inryms begäret efter normalitet. Enligt samma logik som gör att den tillskrivna svagheten leder till framhävandet av styrka, leder den avvikelse som påläggs dem till framhävandet av en accentuerad normalitet. Den könlöshet som tillskrivs människor med funktionsnedsättningar tyder på att om funktionaliteten inte är ”normal”, finns det inte utrymme för ytterligare en kategorisering. En tolkning av materialet är att det annorlundaskap som funktionsnedsättningen anses utgöra i familjen liksom i samhället, ses som en utsatthet som måste uppvägas med normalitet, vilket har lett till att intervjupersonerna socialiserats in i en kompensatorisk vanlighet.

  KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)