Monstret & människan : Paré, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi, från renässanshumanism till posthumanism

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingens ämne är monstrets roll i människans försök att definiera sig själv – hur kroppar som kan benämnas ”monstruösa” fungerar som naturfilosofiska figurer i humanismens strävan att avgränsa det mänskliga från det omänskliga. Studien spänner över perioden från renässansen eller den tidigmoderna eran till postmoderniteten men fokuserar den franska miljön och två gestalter som representerar skiftet från den tidiga humanismen till posthumanismen: å ena sidan Ambroise Paré (1509–1590), känd som ”den moderna kirurgins fader”, och å andra sidan Gilles Deleuze (1925-1995), en av efterkrigstidens mest betydande filosofer. Inriktningen i denna studie är därför på ett möte mellan naturvetenskap och filosofi i ett ämne som tenderar att stötas ut från dem båda: det monstruösa. Här framhävs i stället monstruositet som ett begrepp med vittomfattande och djupa implikationer för förståelsen av vad som accepteras som mänskligt, naturligt och värdigt liv. Den historiska studien visar dels hur denna problematik löper genom idéhistorien, från antiken in i vår samtid, med ständigt förnyad aktualitet (från mytologi och spådomskonst till cybernetik och genteknik, via naturalhistoria och utvecklingslära), dels hur monstret självt på många sätt trängts undan i ett slags utrotningshistoria i etableringen av ”det normala”, som är humanismens kanske mest centrala problem: risken att finna det omänskliga i människan.