Vi manliga lärare : Folkskolans lärare och lärarinnor i kamp om löner och arbetsområden 1920-1963

Sammanfattning: Mellan 1920 och 1963 var den svenska folkskollärarkåren delad i ett manligt och ett kvinnligt folkskollärarförbund. Förhållandet mellan dessa var spänt och öppna konflikter förekom, men 1946 tystnade polemiken. I stället inledde förbunden ett samarbete, som slutligen resulterade i en sammanslagning. Avsikten med denna avhandling, som främst är skriven ur det manliga förbundets perspektiv, är att utreda varför lärarinnorna inledningsvis uppfattades som motståndare och varför de efter 1946 omtolkades till önskvärda samarbetspartners.Det använda källmaterialet utgörs i första hand av lärarförbundets tidningar samt av arkivmaterial från deras styrelser och kongresser. I dessa texter har tankar och föreställningar eftersökts, vilka kan ge förståelse för varför förbunden, och då främst det manliga,. Agerade så som de gjorde. Genom att anlägga ett konfliktperspektiv har det också varit möjligt att i den framförda polemiken och argumenteringen analysera fram olika framställningar om ”vi och dem”, det vill säga manliga och kvinnliga lärare. Centrala begrepp i framställningen är Pierre Bourdieus fält- och kapitelbegrepp samt genus och identitet. Vidare har de i sociologen Frank Parkin’s teori om social closure ingående begreppen stångning och inträngning kommit tillanvändning.Den viktigaste konfliktorsaken före 1946 var lönesystemet, som gav männen högre lön än kvinnorna. I försvaret av detta system utgick det manliga förbundet från föreställningen att männen i kraft av sitt kön representerade en överlägsen arbetskraft. Vidare ansåg sig de manliga lärarna behöva högre lön eftersom de var familjeförsörjare. Likalönen infördes emellertid och den var fullt genomförd 1942. Vidare argumenteras i avhandlingen för att den vid 1940-talets slut påbörjade enhetsskolreformen bidrog till att de manliga och kvinnliga folkskollärarförbunden började samarbeta med varandra. I den framväxande enhetsskolan, som i färdigt skicka kallades grundskolan, konkurrerade folkskollärarna med andra lärargrupper och arbetsområden och tjänsteunderlag. Det blev då viktigast att samarbeta än att hålla gamla motsättningar vid liv. Detta åtföljdes av en underförstådd genuskonstruktion i vilken den manliga och kvinnliga folkskollärarna hade samma kompetens. I slutkapitlet noteras att ojämlikheten mellan könen fanns kvar i den nya skolan, men att den hade tagit sig nya former.