Exercise in Youth and Long-Term Effects on Bone and Joints

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Osteoporos (benskörhet) är ett tillstånd som definieras av låg benmassa och ett tillstånd som ökar med stigande ålder. Sjukdomen i sig är symptomfri men ökar risken för frakturer. Frakturer i kota, axel, handled, bäcken, och höft efter 50 års ålder är ofta förknippade med osteoporos och ca 70 000 sådana frakturer inträffar årligen i Sverige. Även artros (ledsvikt) i höft- och knäleder är vanligt hos äldre. Artros leder till belastningssmärta, vilovärk, stelhet och svullnad. Hjälper ingen annan behandling kan man ersätta den förstörda leden med en protes och årligen utförs i Sverige ca 30 000 sådana ledprotesoperationer i höft- och knäleder. För både osteoporos och artros är det individuella lidandet stort, samhällskostnaderna höga och stora resurser läggs därför ner på att förebygga tillstånden. Precis som för de flesta sjukdomar anses osteoporos och artros till stor del vara beroende av genetiska faktorer. Det finns dock även en mängd påverkbara riskfaktorer för sjukdomarna som graden av fysisk aktivitet, rökning för osteoporos och fetma för artros. Fysisk aktivitet i unga år leder till ett större skelett med högre benmassa, gynnsamma förändringar som är kopplade till låg frakturförekomst. Men det är oklart om dessa gynnsamma effekter kvarstår under resten av livet. Man vet inte heller om träning i unga år skyddar mot osteoporosfrakturer i hög ålder. Hög fysisk aktivitet verkar också öka risken för att drabbas av symtomgivande menisk- och korsbandsskador i knäna. Sådana skador leder till ökad risk för artros. Om hög träningsnivå utan (symtomgivande) skador leder till ökad artros är däremot oklart. Det är också oklart om olika typer av träning ger upphov till olika risk att drabbas av artros samt vilken betydelse mjukdelsskador i knälederna har för uppkomsten av artros inom olika typer av idrotter. Syftet med avhandlingen var att hos män studera långtidseffekterna på skelett och leder efter hög fysisk aktivitet i ungdomsåren. I delarbete I följde vi benmassan och muskelstyrkan hos 46 idrottsmän och 24 kontrollpersoner under i genomsnitt 39 år. Den första mätningen gjordes när idrottsmännen var aktiva, den andra i genomsnitt 29 år efter att de hade avslutat sin idrottskarriär. Som förväntat hade idrottsmännen när de var aktiva högre benmassa och starkare muskulatur än kontrollpersonerna. Vid uppföljningen var det ingen skillnad i muskelstyrka medan benmassan fortfarande var högre hos de f.d. idrottsmännen. Det verkar alltså som om idrottsmän trots att de avslutat sin idrottskarriär tre decennier tidigare hade kvar sin höga benmassa. I delarbete II undersökte vi risken att utveckla artros och behovet av ledprotes i höft- och knäleder hos f.d. idrottsmän och en kontrollgrupp. Vi undersökte 709 före detta idrottsmän med en medelålder på 69 år och 1368 kontrollpersoner i samma åldrar. Genom ett frågeformulär tog vi reda på deras längd och vikt samt om de hade fått diagnosen artros i höft- eller knäleder av en läkare samt om de hade blivit opererade med en protes i någon av dessa leder. Vi fann då att de f.d. idrottsmännen löpte dubbelt så hög risk att drabbas av artros i höft eller knä och att ha genomgått en ledprotesoperation i jämförelse med kontrollgruppen. Efter att vi tagit hänsyn till skillnader i tidigare arbetsbörda, vikt, och mjukdelsskador i knäet så fann vi inte längre någon ökad risk hos de f.d. kontaktidrottsmännen att drabbas av knäartros medan de f.d. idrottsmännen i individuella/uthållighets/icke kontakt grenar hade en tre gånger högre risk jämfört med kontrollgruppen. Det verkar alltså som om den ökade risken för uppkomst av OA i knälederna hos f.d. idrottsmän är beroende på olika mekanismer i olika idrotter. I delarbete III undersökte vi samma individer som i delarbete II men tittade på frakturrisken hos f.d. idrottsmän och kontrollpersoner, utvärderat via det frågeformulär som beskrivs ovan. Vi fann då att de f.d. idrottsmännen löpte 30 % lägre risk att drabbas av fraktur efter avslutad karriär och 50 % lägre risk att efter 50 års ålder drabbas av en benskörhetsfraktur jämfört med kontrollgruppen. Vår slutsats blev att idrottande i ungdomen hos män är kopplat till en lägre frakturrisk senare i livet. I delarbete IV inkluderades i den första delstudien 329 skelett- och muskelmätningar genomförda på 193 manliga fotbollsspelare och 450 mätningar genomförda på 280 kontrollpersoner. Samtliga individer var mellan 18 och 85 år gamla och vissa individer mättes alltså två gånger. I den andra delstudien inkluderades 397 f.d. manliga fotbollspelare och samtliga 1368 kontrollpersonerna ur den grupp som beskrivits i delarbete II. Vi fann då att benmassa och muskelmassa var högre bland de aktiva fotbollspelarna än bland kontrollpersonerna men att denna skillnad också sågs hos de f.d. fotbollspelarna som hade avslutat sin karriär mer än 30 år tidigare jämfört med kontrollgruppen. Vi fann också att de f.d. fotbollspelarna löpte 40 % lägre risk att drabbas av fraktur efter avslutad karriär och 60 % lägre risk att efter 50 års ålder drabbas av en benskörhetsfraktur jämfört med kontrollgruppen. Våra slutsatser blev att de gynnsamma skeletteffekter som syns hos aktiva fotbollspelare kvarstår lång tid efter avslutad idrottskarriär och att dessa fynd även är kopplade till en låg frakturrisk senare i livet. Sammantaget verkar det som idrottande på hög nivå hos unga män är kopplat till ett starkt skelett och låg frakturrisk senare i livet men också till mer artros och ett större behov av ledprotesoperationer i höften och knäet.