The influence of abdominal surgery on energy expenditure and working capacity

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Sjukgymnaster har behandlat patienter i samband med kirurgisk behandling sedan början på 1900-talet och den dominerande uppgiften har varit att förebygga lungkomplikationer och blodproppar samt att bedöma behovet av vidare rehabilitering efter utskrivning. Den medicinska utvecklingen går emellertid snabbt framåt och sjukgymnasten har en utmanande uppgift i att utveckla de sjukgymnastiska undersöknings-, behandlings- och utvärderingsmetoderna i samma takt. Alltfler operationer utförs idag polikliniskt. De patienter som utöver sin kirurgiska sjukdom har hög ålder, är överviktiga eller har andra sjukdomar som kan komplicera förloppet, räknas som riskpatienter och kräver sjukhusvård under längre tid. Forskning har visat att behovet av sjukhusvård kan minska efter större bukoperationer från i genomsnitt 5-10 dagar till 2 dagar, om den postoperativa rehabiliteringen intensifieras. Sjukgymnaster har som uppgift att rekommendera patienterna att träna i rehabiliterande syfte och kunskaper krävs för att kunna ge evidensbaserade råd. Det saknas idag kunskap bland annat om hur operationerna påverkar patienternas fysiska förmåga på längre sikt och om patienternas arbetskapacitet påverkas. Avhandlingen grundar sig på fem uppsatser och syftet i det första delarbetet var att testa två olika tekniska utrustningar och undersöka om ergospirometri var en metod som var känslig nog att upptäcka förändringar i energiförbrukningen då patienterna gick på rullband. Det visade sig att båda utrustningarna fungerade för mätning av energiförbrukning, men den ena av dem begränsades av ett för lågt luftflöde. I det andra delarbetet var syftet att undersöka om viktnedgång efter viktreducerande kirurgi förändrade energiåtgången under gång i förutbestämd respektive självvald gånghastighet hos gravt överviktiga kvinnor. Det visade sig att energiförbrukningen minskade och kvinnornas gånghastighet ökade successivt efter operation. Deras egen skattning av sin livskvalitet ökade också under samma tid. I det tredje delarbetet var syftet att undersöka om energiförbrukningen påverkas hos patienter som cellgiftsbehandlas efter operation för cancer i tjocktarmen. Undersökningen genomfördes vid gång på rullband i förutbestämd respektive självvald gånghastighet och visade att gånghastigheten minskade under cellgiftsbehandlingen och ökade efter avslutad behandling. Energiförbrukningen, både då patienterna fick välja gånghastighet och då gånghastigheten var förutbestämd, minskade under cellgiftsbehandlingen för att återgå till tidigare nivå då behandlingen avslutats. Patienterna skattade sin ansträngning högre under behandlingen än efteråt och skattningen av livskvalitet visade samma tendens. I delarbete fyra var syftet att bestämma energiförbrukningen i vila samt att testa maximal arbetsförmåga hos patienter som opererats för ulcerös colit och därefter fått en kontinent bäckenreservoir samt att jämföra deras värden med en referensgrupp. Det visade sig att patienternas energiförbrukning i vila samt deras arbetskapacitet uppmätt i watt överensstämde med referensvärden som framtagits i samma laboratorium från friska individer. I delarbete fem var syftet att testa arbetskapaciteten hos patienter som opererats för cancer i urinblåsan och fått urinblåsan rekonstruerad med en kontinent reservoir som konstruerats av ett stycke tarm. Resultaten jämfördes med en frisk kontrollgrupp med samma ålder, kön och aktivitetsgrad och visade att grupperna inte skiljde sig åt vad gäller arbetskapacitet uppmätt i watt. Patientgruppens skattning av sin livskvalitet visade sig stämma med skattningar från en svensk normalpopulation. Sammanfattningsvis har jag i denna avhandling velat undersöka om det finns några skillnader mellan patienter som genomgått omfattande kirurgiska ingrepp i buken och friska individer. Undersökningarna har gjorts lång tid efter operationerna för att inte inkludera de tidiga postoperativa besvären. Våra resultat visar att grupperna inte skiljer sig åt och det kan bero på att patienterna har återhämtat sig från operationen eller att vi har använt metoder som inte fångat problemen. Genom att mäta innehållet i andningsluften under arbete har vi kunnat följa utvecklingen av mjölksyra och inte heller denna skiljer sig från referensgruppernas värden. Inför framtiden kan det konstateras att sjukgymnaster behöver mer kunskap om patienternas postoperativa funktion på alla funktionsnivåer som beskrivs av WHO. Mest angeläget är att gå vidare och testa den fysiska uthålligheten hos patienterna eftersom det dagliga livet så väl som arbetslivet kräver detta. För att omsätta kunskaper som framkommit i denna avhandling till sjukgymnasters kliniska vardag krävs också att energimätningarna kan göras med portabel utrustning.