Insania Simplex. Empiriska studier av psykisk sjukdom vid förra sekelskiftet

Sammanfattning: Målsättning: Sveriges första sinnessjukstadga utfärdades 1858. Vi ville studera patienter med psykisk sjukdom och den vård de fick vid förra sekelskiftet.Patienter och metod: Patienter med psykisk sjukdom (n=503) som vårdades på Kristianstads lasarett 1896-1905 studerades, för att få en bild av diagnoser/diagnostik, behandling och förlopp. För 92 patienter återfanns även journaler vid Lunds hospital, vilka också studerades. Patienter med sinnessjukintyg kunde transkriberas till en ICD-10 diagnos. Patienternas livslängd och dödsorsak återfanns initialt i kyrkoböcker och senare hos Socialstyrelsen. Resultat: Neurasteni vad den vanligaste diagnosen, följd av affektiva sjukdomar och sedan alkoholism. 36 % fick ett sinnessjukintyg för att kunna ansöka om vård på hospital. Dessa patienter var svårt sjuka (GAF 29) och 17% av hade även en hög alkoholkonsumtion. Beskrivningarna av patienterna och deras symtom verkar inte ha ändrat sig, även om vissa diagnosnamn har ändrats över tid. Behandlingarna följde dåtidens rekommendationer och tvångsbehandlingar var sällsynta. 65 % skrevs ut friska eller förbättrade från lasarettet. Det fanns inga belägg för att fattiga oftare fick vård, samtliga samhällsklasser fanns representerade. Livstidsrisken för självmord var 5,5%. En högre självmordsrisk fanns för diagnoserna melankolia, mania, paranoia, alkoholism och för manliga patienter med neurasteni. Av de patienter som fått ett intyg för att ansöka om hospitalsvård kom färre än hälften dit till slut. Det rådde platsbrist på hospitalen. Patienterna fick istället vårdas inom fattigvården eller hemma. På hospitalet blev 64% friska eller förbättrade och medianvårdtiden för de som utskrevs som friska var 158 dagar. Tvångsvård var sällsynt. 58% av patienterna hade varit våldsamma före eller under vårdtiden.Slutsats: Lasarettet i Kristianstad och Hospitalet i Lund erbjöd enligt dåtidens riktlinjer och möjligheter en god och adekvat vård för sinnessjuka och de flesta patienter utskrevs som friska eller förbättrade. Livstidsrisken för självmord var låg (5,5%).