Pathogenesis of infections related to foreign devices within the cerebral ventricles

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Vid det tillstånd som kallas för vattenskalle, hydrocephalus, uppstår övertryck innanför skallen på grund av att vätskan, som cirkulerar där inte kan dräneras. Redan efter andra världskriget började man sätta in shuntar för att avleda överskottsvätskan till andra hålrum i kroppen, hjärtats förmak eller bukhålan. Runt 1960 kom emellertid de första rapporterna om infektioner kring shuntar och att dessa infektioner var svåra att få bukt med utan att avlägsna shunten och ersätta den med en ny litet senare. Antibiotika gjorde sällan nytta som ensam terapi. Shuntinfektioner ger idag upphov till betydande sjukdom och tar ett stort antal vårddagar i anspråk på de neurokirurgiska klinikerna i landet. De bakterier som är orsak till infektionerna härrör från människans normala hudflora och utgörs främst av koagulas-negativa stafylokocker, Propionibacterium acnes och S.aureus. Dessa är låggradigt sjukdomsalstrande mikroorganismer, förutom S. aureus, vilka normalt sett inte ger upphov till infektioner hos människan. I närvaro av ett kroppfrämmande material, en shunt eller kateter till hjärnans hålrum, kan de binda till ytan och förskansa sig där. Den förhärskande uppfattningen är att bakterierna är från patienten själv och att de fäster till materialets yta redan under operationen. Shuntmaterialet kommer i kontakt med ryggmärgsvätskan, liquor, så fort det har placerats på rätt sätt i huvudet och proteiner från denna vätska, uppblandad med blod, bildar en första film på materialet. I denna film finns en del proteiner som är kända för att binda bakterier och då i synnerhet stafylokocker. Exempel på sådana proteiner som denna avhandling visat finns på shuntar är fibronektin, vitronektin, thrombospondin, fibrinogen och terminalt komplement komplex (C5b-9). Vitronektinet förekommer i en dimer form, som vanligen förekommer i blodplasma innan det denaturerats. Vitronektin visade sig mediera inbindning av en stafylokockstam, från en infekterad shunt, till kateterytan under flödesförhållanden. I cellyteextrakt från denna stam har visats, att bakterien uttrycker ett flertal proteiner, som medierar bindning till vitronektin, vilket denna stam är relativt ensam om av de undersökta isolaten. Vitronektin är ett protein i vårt blod med flera olika funktioner. Det visades behålla sin komplementhämmande verkan då det fäst till materialytan. Komplementaktivering är en del av kroppens immunförsvar och används normalt för att förgöra inkräktande mikroorganismer. Komplementaktivering kan också ske i anslutning till kroppsfrämmande material och betraktas som en komplikation. Hämning av komplementaktiveringens sista steg av vitronektin skulle således göra att det kroppsfrämmande materialet lättare accepteras av kroppen. Avhandlingen lägger fram data, som tyder på att stafylokocker, som binder vitronektin kan blockera vitronektinets komplementhämmande effekt och därmed kan komplementaktiveringen fortgå utan att hämmas av vitronektin på ytan. Att komplementaktivering sker i ryggmärgsvätska har betraktats som uteslutet. Avhandlingen innehåller emellertid data som visar, att komplementaktivering sker i anslutning till såväl permanenta shuntar som temporära dränage katetrar. Sammanfattningsvis handlar denna avhandling om hur hudstafylokocker fäster till kateterytor i hjärnans hålrum och ger upphov till infektion kring dessa. De sjukdomsframkallande mekanismerna bakom denna typ av infektion är komplexa och sannolikt kan det finnas fler än den föreslagna modellen i denna avhandling.