Indonesian Literature vs New Order Orthodoxy. The Aftermath of 1965-1966

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Regimskiftet 1965-1966 i Indonesien åtföljdes av en massaker på kommunister och vänstersympatisörer, varvid uppskattningsvis 1/2 miljon människor fick sätta livet till. Ytterligare 100.000-tals personer internerades i över ett decennium, somliga så länge som 30 år utan att deras sak blev prövad i en rättegång. Andra blev summariskt avrättade. Så sent som på 1990 talet verkställdes fortfarande dödsdomar. Även om flertalet politiska fångar blev frigivna i slutet av 1970-talet, fick de leva med beskurna medborgerliga rättigheter. De tilläts inte inneha offentlig tjänst och detta drabbade fångar som tidigare varit lärare, statsanställda, etc. Inte heller tilläts de vara verksamma i yrken, som gav dem möjlighet att påverka allmänheten. Vägen var således stängd för dem att bli journalister, författare eller t.o.m. förtroendevald i en organisation. Då de dessutom saknade politiska rättigheter var utsikterna ringa att få en förändring till stånd. Ett ytterligare tecken på deras ställning av paria var att deras identitetskort stämplades "E.T." (f.d. politisk fånge). Soehartoregimens extrema åtgärder motiverades med att kommunistpartiet hade gjort ett kuppförsök 1965 och att armén hade förhindrat detta. Avhandlingen analyserar den indonesiska skönlitteraturen om regimskiftet 1965-66 och dess följder inom contexten kulturellt motstånd mot New Order. Eftersom regimen kännetecknades av frånvaron av yttrandefrihet har den teoretiska utgångspunkten varit Theodor Adornos påstående att "konsten är den negativa kunskapen om världen". Med "negativ kunskap" menas kunskap som kan underminera och negera ett förhärskande synsätt. Flera av Indonesiens ledande författare har skrivit om offren för 1965-1966 års terror trots de risker som varit förenat med detta. Genom att kritiskt granska landets förflutna och det våld människor utsattes för sökte de underminera grunden för New Order, att ett kommunistiskt hot förelåg mot landet och vilken motiverade arméns dominans i Indonesiens civila liv. Avhandlingen öppnas med en analys av det politiska våldet gentemot människor från den indonesiska statens sida efter kuppförsöket 1965, som detta skildras i litteraturen. Därefter undersöks hur författarna behandlar det tabubelagda ämnet om massakern 1965-1966. Efter detta analyseras den bild av kommunistpartiet som växer fram i litteraturen. Framställningen övergår sedan i en diskussion om de underliggande motiven till de litterära gestalternas handlande. Analysen fokuseras därvid på den javanska kulturens inflytande på aktörerna och också på betydelsen av president Sukarnos politiska koncept NASAKOM. Avhandlingen visar att litteraturen som helhet utgör en protest mot det våld som människor utsattes för av den indonesiska staten under Soehartoregimen. Dessa handlingar var klart oförenliga med en rättsstat. Vidare framhåller författarna att många av offren i själva verket var oskyldiga. De var inte kommunister eller också var de medlemmar i organisationer som senare klassificerades kommunistiska. Det grundläggande är dock att deras handlande var framsprunget ur sedvanliga normer kännetecknande för det indonesiska samhället; att följa överheten och att acceptera sin lott. Vad författarna med sina skildringar mangrant lyckats göra är att utså tvivel på den förhärskande synen att landet står inför ett kommuistiskt hot och att det därför skulle vara nödvändigt att kontrollera de frigivna politiska fångarna. Litteraturen bidrar sålunda till att underminera den grund armén hade för sin dominerande ställning i landets politiska liv.