The creative world of middle childhood: Creativity, imagination, and self-image from qualitative and quantitative perspectives

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Inledning Kreativitet kan definieras på många olika sätt. I denna avhandling definieras kreativitet som ”ett generativt eller produktivt nytt sätt att uppleva verkligheten och sig själv på”, vilket är en något modifierad version av Smith och Carlssons (1990) kreativitetsdefinition. Det produktiva sättet att se på verkligheten uppkommer just av att man kan rekonstruera erfarenheter och fantasifullt tänkande (från exempelvis barndomen) och återanvända dessa för att bryta loss från traditionella tankemönster. Traditionellt brukar kreativitetsforskningen delas in i fyra olika områden: den kreativa processen, den kreativa personen, den kreativa produkten och den kreativa miljön. Den kreativa processen anses bestå av en kombination av rationellt tänkande och fantasifullt eller intuitivt tänkande (Arieti, 1976; Rothenberg, 1979; May, 1975/1994) där fantasin behöver styras intentionellt för att leda fram till kreativitet. Den kreativa personen beskrivs ofta som flexibel, entusiastisk, självsäker och som en person som är beredd att ta risker. Dessa positiva egenskaper åtföljs av mer negativa, såsom labilitet, neurotiskhet och introversion (Barron, 1963, Barron & Harrington, 1981; Eysenck, 1995; Martindale, 1989). Värt att notera är att få könsskillnader har noterats när det gäller kreativa egenskaper. Den kreativa produkten definieras som användbar, originell och som något som verkligen kommer till användning (Martindale, 1989). Den kreativa miljön utmärks av öppenhet, positivt debattklimat, idéstöd, frihet och lekfullhet (Amabile, 1996). Kreativitet kan mätas genom en rad olika instrument. Två etablerade test är tegelstenstestet (Guilford, 1967) och the Creative Functioning Test (CFT, Smith & Carlsson, 1990, 1990/2001). Tegelstenstestet går ut på att deltagarna får skriva ner så många olika användningssätt som möjligt för ett välkänt föremål, till exempel en tegelsten. I mitt projekt användes ett mjölkpaket eftersom det är ett föremål som är välkänt för barn. Testet benämns fortsättningsvis mjölkpaketstestet. CFT är ett perceptuellt baserat kreativitetstest. En bild visas upprepade gånger snabbt för deltagarna på en skärm med successivt förlängd visningstid för varje visning. Deltagarna får beskriva vad de tycker att de ser. Kreativa personer antas på grund av sin större fantasifullhet ge fler beskrivningar som inte överensstämmer med den korrekta tolkningen jämfört med vad mindre kreativa gör. Fantasi är enligt många en delaspekt av kreativitet. Fantasi kan också ses som en förmåga som kommer till användning på många olika sätt i livet. I fantasin utforskar människor det förflutna, planerar det nuvarande och dagdrömmer om framtiden. Ofta skiljs fantasi och verklighet eller fantasi och rationell tanke åt. Vygotskij (1930/1995) argumenterar dock för att distinktionen mellan fantasi och verklighet är godtycklig eftersom fantasin hämtar sitt stoff från verkligheten. I fantasin kombineras verkliga ting på nya sätt. Likaså hävdar han att vi tar användning av fantasin för att fungera i verkligheten och att inte ens forskningen är skild från fantasin, eftersom det är i fantasin som hypoteser utarbetas. Winnicott (1971/1995) komplicerar bilden ytterligare genom att påstå att det inte bara finns fantasi och verklighet utan också ett mellanliggande upplevelseområde, nämligen övergångsområdet eller leksfären. I leksfären kombineras fantasi och verklighet till lek och skapande verksamhet. Han hävdar att människan leker hela livet – hos vuxna tar det sig uttryck i bland annat kulturellt engagemang och intresse. För barns utveckling är fantasilek betydelsefullt på många sätt för deras utveckling (Dansky & Silverman, 1975; Singer & Singer, 1992; Vygotskij, 1930/1995). Dansky och Silverman visar bland annat att man kan öka barns kreativitet genom att ge dem möjlighet att leka fantasilekar innan mätningen genomförs. Man har också funnit att barn som har låtsaskompisar – en form av låtsaslek – är mer kreativa (Schaefer, 1969a). En diskussion förs också i litteraturen om huruvida låtsaskompisar finns hos välanpassade barn eller hos socialt mindre välfungerande (Harter & Chao, 1992; Singer & Singer, 1992; Taylor, 1999). Resultaten går i olika riktningar. Tidigare forskning om låtsaskompisar är till största delen psykodynamisk. Man har bland annat identifierat låtsaskompisar som effekter av olika typer av försvarsmekanismer. Dessa mekanismer kan vara mer eller mindre adaptiva (Nagera, 1969; Sperling, 1954). Smith och Carlsson (1990) visar i sin forskning att tioårsåldern är en kreativ höjdpunkt. Efter att kreativiteten har gått ner vid skolstarten ökar kreativiteten igen fram till ungefär tioårsåldern för att sedan gå ner under den kaotiska puberteten. Dock är inte denna åldersgrupp så välundersökt vad beträffar kreativitet och fantasi. Singer och Singer (1992) betonar att fantasin inte försvinner med mognaden utan att den internaliseras och blir en inre värld i denna ålder. Nu har barnen en större intellektuell kapacitet för att hålla isär en inre och yttre verklighet, vilket gör att de har förmåga att hysa en inre fantasivärld. Denna inre värld är inte mindre fantasifull än de tidigare yttre låtsaslekarna. Det är till exempel fortfarande vanligt att barn har låtsaskompisar och ibland hela fantasivärldar under de tidiga skolåren. Denna avhandling omfattar fyra studier som syftar till att nå mer kunskap om kreativitet och fantasi och om kreativitetens förhållande till självbild och låtsaskompisar hos barn i de tidiga skolåren. En annan avsikt är att se olika kreativitetsmåtts relation till varandra. I avhandlingen har kvalitativ och kvantitativ forskningsmetod kombinerats för att få en så bred bild som möjligt av de undersökta fenomenen. Studie I – En målares gåta Denna studie syftar dels till att undersöka om en teckningsuppgift kan användas som kreativitetstest, dels till att få mer kunskap om barns inspirationskällor. I studien fick etthundratio (54 flickor och 56 pojkar) tioåringar utföra teckningsuppgiften som utgick från berättelsen ”En målares gåta” (se appendix A i studie I). Barnen ritade sitt svar på uppgiften efter att de hade hört berättelsen. Barnen testades också med mjölkpaketstestet och ett nykonstruerat formulär om fritidsaktiviteter, benämnt aktivitetsformuläret (se appendix B i studie I). Aktivitetsformuläret utgick ifrån Smith och Carlssons (1990) tidigare studier som har visat att bland annat barn som har hittat på egna spel och lekar och barn som ritar, dansar och spelar på fritiden är mer kreativa. Teckningarna (lösningarna på uppgiften) kategoriserades på två olika sätt, dels efter motivtyp, dels efter en kreativitetsbedömning som gjordes av tre medbedömare. En tredjedel av barnen skapade fantasimotiv och två tredjedelar skapade verklighetsbaserade motiv. Tjugosex procent av barnen bedömdes tillhöra de mer kreativa barnen. De två kreativitetsmåtten hade ett statistiskt säkerställt samband inbördes och till teckningsuppgiften. Slutsatsen drogs att teckningsuppgiften kunde användas som ett kreativitetstest. Flickornas teckningar bedömdes vara mer kreativa än pojkarnas. Tidigare forskning har beskrivit få könsskillnader i kreativitet. I de tidiga skolåren har dock några andra forskare också funnit en viss skillnad, till flickors fördel (se översikt i Baer, 1999). Trettio barn intervjuades om hur de hade tänkt när de gjorde sina teckningar. Intervjuanalysen gav upphov till olika teman, dels olika inspirationskällor, exempelvis fantasi, erfarenhet, trender och verklighet/logik, dels olika föreställningar om fantasi och verklighet, exempelvis uppfattningen att barn har en unik perceptionsförmåga och kan se saker som vuxna inte kan se (änglar, andar mm). Ett annat exempel på tema var några barns uppfattning att deras fantasifenomen varken var fantasi eller verklighet utan någonting mitt emellan. En jämförelse mellan intervjuer och mätresultat visade att de mer kreativa barnen oftare hämtade sina motiv från sin egen fantasivärld eller hade modifierat verkligheten på något fantasifullt sätt. De mindre kreativa ritade/beskrev mer konkreta och naturnära fenomen. För att lösa ”En målares gåta” på ett originellt sätt kom således förmågan att kunna rekonstruera aspekter från sin subjektiva inre värld till användning. Detta går i linje med andra forskares teorier om att förmågan att kunna kombinera det fantasifulla och det rationella tänkandet ger upphov till kreativitet (Arieti, 1976; May, 1975/1994; Rothenberg, 1979; Smith & Carlsson, 1990b). Studie II – Klassens ljus eller ensamvarg? Denna studie syftar till att undersöka förhållandet mellan självbild och kreativitet hos sextionio tioåringar (35 flickor och 34 pojkar). Ett antagande var att självbilden hos de mer kreativa barnen skulle skilja sig från den hos de mindre kreativa. Inga genusskillnader förväntades. Tre sätt att mäta kreativitet användes: mjölkpaketstestet, aktivitetsformuläret och CFT. För bedömning av självbild användes ”Jag tycker jag är” (Ouvinen-Birgerstam, 1985/1999). Detta mäter fysisk självbild, psykologiskt välmående, talanger och förmågor, relationer till föräldrar och relationer till vänner. Resultatet visade inga skillnader mellan mer eller mindre kreativa barn. Det fanns ungefär lika många kreativa barn som beskrev sig som populära och psykiskt välmående som sådana som beskrev sig som ensamma och mindre välfungerande. De tre testen hade ett signifikant samband, men inte så starkt att det gick att utesluta att de inte i viss mån mätte olika aspekter av kreativitet. Som en konsekvens av detta visade det sig att inte samma individer hade högt på de olika kreativitetstesten. De som hade högt på mjölkpaketstestet, benämndes brainstormare, eftersom detta test speciellt mäter kreativt flöde, förmågan att snabbt komma på många alternativa användningssätt. De som hade högt på CFT benämndes flexibla tänkare, eftersom CFT framförallt mäter förmågan att kunna växla mellan ett subjektivt fantasifullt tänkande och ett objektivt verklighetsnära. Resultaten på aktivitetsformuläret var mer spridda. Få könsskillnader fanns, en var att pojkar och flickor skilde sig på aktivitetsformuläret (något som inte var fallet i studie I). Tidigare forskning om barns och tonåringars självbild går åt två håll. Där finns dels beskrivningar av kreativa barn som är välanpassade och som det går bra för i skolan (Gallucci et al., 1999; Smith & Tegano, 1992), dels bilder av mindre sociala och mindre skolanpassade barn (Dawson et al., 1999; Schaefer, 1969b). Resultaten i denna studie pekar mot att det vore bättre att tala om olika kreativa personligheter, att det finns en extrovert och en introvert kreativ personlighet. Ett kreativt barn kan vara både klassens ljus och ensamvarg. Studie III – Låtsaskompisar på gott och ont Denna delstudie syftar till att beskriva sambandet mellan kreativitet, självbild och låtsaskompisar. Deltagarna i studien var sextionio barn (35 flickor och 34 pojkar) i tioårsåldern. De kreativitetstest som användes var mjölkpaketstestet, aktivitetsformuläret och CFT. Självbildsformuläret ”Jag tycker jag är” (Ouvinen-Birgerstam, 1985/1999) användes. Hälften av barnen hade eller hade haft låtsaskompisar. Resultaten visade att barn med låtsaskompisar var mer kreativa. Det säkerställdes statistiskt på två av tre test. Barn med låtsaskompisar visade också skillnader i självbild mot de som inte hade sådana. Barn med låtsaskompisar hade totalt sämre självbild. De rapporterade att de hade färre kompisar och mådde psykiskt sämre. Schaefer (1969a) har tidigare visat att tonåringar som har haft låtsaskompisar är mer kreativa. Men ingen forskning har tidigare undersökt kreativitet hos tioåringar i förhållande till låtsaskompisar. Likaså finns ingen undersökning där självbild i denna åldersgrupp jämförs med förekomst av låtsaskompisar. I förskoleåldern har några forskare visat att barn med låtsaskompisar har högre ångestnivåer (Bouldin & Pratt, 2002) och lägre social kompetens (Harter & Chao, 1992). Låtsaskompisar verkar uppfinnas i större utsträckning av barn som har sociala svårigheter. Samtidigt har barn med låtsaskompisar större kreativ förmåga, det vill säga låtsaskompisar verkar finnas på gott och ont. Dock förefaller barnen kunna hantera sina sociala brister på ett konstruktivt och skapande vis tack vare sin kreativa förmåga. Studie IV – ”En kompis som bor hos en själv” Denna studie syftar till att nå mer kunskap om låtsaskompisars egenskaper och funktioner. Metoder som användes var dels strukturerade frågeformulär, dels öppna intervjuer. Tjugosex tioåringar (16 flickor och 10 pojkar) deltog. Resultatet visade en stor variation av låtsaskompisar: dessa kunde vara pysslingar, vilda djur och jämgamla barn. Barnen inspirerades av syskon, kompisar och tv till att hitta på låtsaskompisar. Vad gäller funktioner, så visade sig låtsaskompisarna kunna ha flera olika sådana. Fem huvudfunktioner identifierades, nämligen att låtsaskompisen fanns för (a) tröst och sällskap, (b) motivation eller självreglering, det vill säga låtsaskompisen motiverade barnen till skolprestationer, att bli sams med verkliga vänner och att följa eller bryta mot regler, (c) självförtroendeförstärkning, till exempel genom att låtsaskompisen beskrevs som dum och liten kände barnet sig bättre, (d) personlighetsutvidgning, det vill säga att låtsaskompisens personlighet eller kön avvek från barnets, vilket kunde ses som ett sätt att experimentera med en alternativ personlighet och (e) livskvalitetsförhöjning, vilket innebär att låtsasleken i vissa fall var ett sätt att ge livet lite extra färg genom till exempel besök i utopiska fantasivärldar. Tidigare forskning om låtsaskompisar är till stor del psykodynamisk och har relaterat fenomenet till bland annat försvarsmekanismer. Dessa ses ibland som ett mindre adaptivt sätt att hantera verkligheten (Nagera, 1969; Sperling, 1954). Denna fjärde studie presenterar en kompletterande teoretisk referensram i form av modern självteori och social kognitiv teori. Där talar man om positiva illusioner som något som de flesta människor använder sig av för att göra livet mer drägligt (Taylor & Brown, 1999). Låtsaskompisar kan betraktas som ett kreativt sätt att se till att de behov som ens omgivning inte kan tillgodose faktiskt blir uppfyllda genom ens inre resurser. Det är som att ha ”en kompis som bor hos en själv” som ett av de intervjuade barnen uttryckte saken.