Gösta Werner och filmen som konst och propaganda

Sammanfattning: Gösta Werner (1908–2009) var en svensk filmpionjär som i rollen som redaktör, regissör och forskare gjorde starkt avtryck på den offentliga debatten om filmen som konstform. Genom att studera denna framträdande filmpersonlighets texter och filmer belyser avhandlingen ett antal viktiga kulturpolitiska strider inom den framväxande svenska konstfilmsinstitutionen, däribland om filmstudiets formering, filmens status som konstform och mediets verkan som propaganda. Trots Werners centrala roll i filmkulturens institutionalisering och den svenska filmhistoriens kanonformering har hans deltagande i debatten tidigare inte ägnats någon vetenskaplig studie.Ett centralt syfte med avhandlingen är att söka förstå Gösta Werners omväxlande och omstridda position inom den svenska filmindustrin. Under sex decennier som verksam filmskapare regisserade Werner ett 50-tal filmer varav merparten var kortfilmer. Vägen in i branschen var för svenska förhållanden ovanlig och gick genom det av nazisterna kontrollerade tyska filmbolaget Universum Film AG (Ufa) och dess svenska filial. Under andra världskrigets andra hälft bildade Ufa en svensk produktionsenhet för journal- och kortfilmer och inom ramen för denna kom Werner att arbeta med inspelningen av lokala inslag till samt redigeringen av propagandajournalen Ufa-journalen (1941–1945). I den filmhistoriska forskningen är det främst de kulturella och ekonomiska banden mellan den tyska och svenska filmindustrin som har varit av intresse medan enskilda svenska filmskapares förhållande till Nazityskland sällan har studerats på djupet. Genom en fördjupad personstudie, huvudsakligen baserad på Gösta Werners omfattande personarkiv, kan den enskilde aktörens handlingsutrymme kartläggas och hans synsätt på ideologi och estetik kontextualiseras och analyseras. Med utgångspunkt i sociologiska teorier om stigmatisering och omväxlande former av kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital analyserar avhandlingen diskursen kring Werner och hans filmskapande under efterkrigstiden.Gösta Werners tidiga filmkritik analyseras i relation till mellankrigstidens växande filmkultur i kapitel ett. I kapitel två och tre studeras hur Werners personliga och yrkesmässiga relation till Tyskland utvecklades under tiden som ordförande för Lunds Studenters Filmstudio och i det tyska filmbolaget Ufa:s tjänst. I kapitel fyra och fem behandlas, utifrån sociologiska teorier, såväl den kontroversiella experimentfilmen Midvinterblot som det fåtal långfilmer Werner regisserade under efterkrigstiden och det blandade mottagande dessa filmer fick. Det sjätte och sjunde kapitlet behandlar Werners reträtt in i den mer anonyma beställningsfilmsbranschen där hans formspråk uppskattades men positionen i rampljuset tonades ner.