Lexikal organisation hos en- och flerspråkiga skolbarn med språkstörning

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Bakgrund och metod Diagnosen språkstörning ställs när ett barn inte utvecklar sina språkliga förmågor i förväntad takt och där inga andra underliggande svårigheter, såsom ofullständig språklig stimulans, hörselproblem, eller avvikande neurologisk utveckling, kan förklara problemen. Språkstörning är en relativt vanlig funktionsnedsättning som drabbar runt sju procent av barn i förskoleåldern. Vid diagnosticering är det viktigt att ta hänsyn till vilka språkliga domäner (fonologi, grammatik, semantik och pragmatik) som är drabbade, hur dessa begränsningar påverkar barnets dagliga liv, om det finns andra svårigheter utöver de språkliga samt hur barnet utvecklar sitt språk över tid. Alltfler barn växer upp med mer än ett språk och flerspråkighet får ses snarare som norm än undantag. Med rik och varierad exponering och användning för båda språken utvecklar ett flerspråkigt barn språkljud och grammatik i målspråket i samma takt som ett enspråkigt barn. Gällande ordförrådsutveckling är däremot resultaten blandade. Barn lär in de ord de behöver. Som en konsekvens lär det flerspråkiga barnet in olika ord på sina respektive språk. Vid misstankar om språkstörning hos ett flerspråkigt barn måste därför alltid båda språken bedömas. Begrepp som finns representerade på det ena språket kanske saknas i det andra. Vid begreppsmässig bedömning läggs antalet begrepp som finns på det ena eller andra språket samman så att barnets fulla kompetens blir synligt. Ord som finns på båda språken räknas bara en gång. För att ett flerspråkigt barn ska erhålla diagnosen språkstörning måste båda språken undersökas, och språkliga svårigheter konstateras på båda språken. En föreställning som fortsatt lever kvar är att flerspråkig utveckling tar längre tid och personal runt barnet väljer därför ofta att vänta och se och tillskriver felaktigt förseningen i språkutveckling hos barnet till flerspråkigheten. Denna föreställning kan leda till underdiagnostisering, av språkstörning hos flerspråkiga barn, eftersom personal i barnets omgivning felaktigt tillskriver förseningen i språkutveckling hos barnet till flerspråkigheten. Överdiagnosticering kan emellertid också bli en följd när ett flerspråkigt barns ena språk bedöms med test normerade på en enspråkig population. Ordförrådet utvecklas livet ut. Vi lär in nya ord och tidigare inlärda ord kan få en utvidgad betydelse. Tidigt börjar det lilla barnet organisera sina ord i kategorier. Till en början utgörs dessa kategorier av teman och händelser men med stigande ålder ses en ökad preferens för en mer hierarkisk organisation som leder till att ord inom samma semantiska fält kopplas samman. Således utvecklar barn både antalet ord de kan, så kallad lexikal storlek, och kunskapen de har om de olika orden, så kallad lexikal organisation. Lexikala begränsningar, exempelvis litet ordförråd, ordmobiliseringssvårigheter eller problem att förstå och använda abstrakta ordbetydelser, är vanligt hos enspråkiga barn med språkstörning under skolåren. Barn med språkstörning behöver höra ett ord betydligt fler gånger än barn med typisk utveckling för att skapa en mental representation av ordet. Utöver svårigheter att lära in nya ord verkar barn med språkstörning dessutom ha särskilt svårt att lagra information om ordens betydelse. I ett ordassociationstest ombeds barnet säga det första ordet de kommer att tänka på när de hör ett ord presenteras. Svaren antas spegla hur orden är sammankopplade i barnets mentala lexikon. Ju oftare ett ord används desto starkare blir kopplingarna till närliggande ord eftersom dessa indirekt också aktiveras. I litet ett ordförråd finns färre kopplingar då det inte finns lika många närliggande ord att aktivera. I förskoleåldern är det första ordet många barn kommer på så kallade fonologiska (ljudmässiga) associationer, exempelvis flicka- picka. Denna typ av association överges relativt snabbt för att istället ersättas av associationer med en semantisk koppling till stimulusordet. Dessa kan vara syntagmatiska (ord som följer i en sats, bord-äta), eller paradigmatiska (ord med semantisk tillhörighet från samma ordklass, kung- krona). Tidigare studier har visat att barn med språkstörning gör färre semantiska associationer än barn med typisk utveckling. Detta gäller för både en- och flerspråkiga barn med språkstörning. Det övergripande syftet med avhandlingen var att undersöka och kartlägga lexikal storlek och organisation hos en- och flerspråkiga barn med språkstörning. Barn i åldern 5;11 till 9;3 erbjöds att delta och totalt rekryterades 118 barn, varav 30 barn togs bort, till följd av att de inte uppfyllde inklusionskriterierna eller till följd av databortfall. Av de 88 deltagare som inkluderades i studien var 52 pojkar och 36 flickor. Information om utbildningsnivå, exponering och användning av respektive språk samt tid i Sverige samlades in, då dessa variabler kan ha stor inverkan på språklig förmåga. Samtliga flerspråkiga barn i studien använde i varierande grad sina båda språk arabiska och svenska. Testbatteriet bestod av kognitiva och språkliga test, med särskilt fokus på lexikala förmågor, och tog en timme att genomföra. Testningen genomfördes på barnens skolor. De flerspråkiga barnen testades vid två olika tillfällen med i genomsnitt 17 dagar (SD = 14) mellan de båda testtillfällena. Testningen på arabiska gick något fortare då de icke-språkliga kognitiva testen endast gavs på svenska. Frågeställningar och resultat Frågeställning 1 Har flerspråkiga barn med språkstörning begränsningar i ordförrådsstorlek på båda språken jämfört med flerspråkiga barn med typisk utveckling? Ja. Skillnaderna mellan flerspråkiga barn med och utan språkstörning visade sig vara störst för ett kombinerat mått, där både arabisk och svensk impressiv och expressiv förmåga ingick. Av de separata ordförrådsmåtten uppvisade svenskt expressivt ordförråd störst skillnad mellan grupperna. Resultaten bekräftar därmed tidigare forskning om betydelsen av att alltid bedöma ett flerspråkigt barns båda språk. Detta gäller oavsett språklig nivå hos barnet. Om barnet har en väldigt ojämn profil, med ett språk som har utvecklats mycket och ett som har utvecklats mindre, kan det ändå finnas kunskaper på det mindre utvecklade språket som måste tas i beaktande vid bedömning. Frågeställning 2 Har en- och flerspråkiga barn med språkstörning begränsningar inom lexikal organisation i jämförelse med barn med typisk utveckling? Ja. Hos såväl en- som flerspråkiga barn med språkstörning sågs lägre prestationer inom lexikal organisation i jämförelse med kontrollgrupperna. De flerspråkiga barnen bedömdes vid två tillfällen och vid uppföljningen föreföll dessutom skillnaderna gentemot barnen med typisk flerspråkig utveckling öka. De flerspråkiga barnen med typisk utveckling gav alltfler vuxenlika paradigmatiska associationer medan de flerspråkiga barnen med språkstörning hade ungefär oförändrat antal paradigmatiska associationer vid båda mättillfällena. En viss utveckling över tid sågs även hos de flerspråkiga barnen med språkstörning, som ökade antalet syntagmatiska associationer. Detta kan möjligen ses som en förelöpare till paradigmatiska associationer. Frågeställning 3 Presterar en- och flerspråkiga barn med språkstörning likvärdigt när lexikal organisation bedöms begreppsmässigt? Nej. När ordassociationer på svenska jämfördes mellan de en- och flerspråkiga barnen med språkstörning fanns inga signifikanta skillnader mellan grupperna. Däremot uppvisade de flerspråkiga barnen med språkstörning signifikant fler paradigmatiska associationer vid begreppsmässig bedömning, det vill säga när deras fulla språkliga kompetens beaktades. Slutsatser Lexikala förmågor är viktiga att undersöka då ett stort och tillgängligt ordförråd har visat sig vara avgörande för skolframgång. Resultaten från avhandlingen bekräftar att det finns begränsningar i lexikal storlek och organisation hos en- och flerspråkiga barn med språkstörning. Fynden tyder på att lagringen av fonologisk och semantisk information är bristfällig och vållar de svårigheter med bildbenämning och associationsförmåga som förekommer. För flerspråkiga barn med misstänkt språkstörning måste en bedömning av båda språken genomföras. Att tillämpa begreppsmässig bedömning, det vill säga att slå samman kunskapen barnet har på sina båda språk, ger en mer rättvisande bild av det flerspråkiga barnets förmåga. Resultaten i denna avhandling antyder att begreppsmässig bedömning är användbar också i en svensk kontext och bör utvärderas vidare i logopediskt arbete med flerspråkiga barn.