Infantile colic. Risk factors in pregnancy, maternal reports and outcome at 4 years of age

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish För ett halvsekel sedan publicerade den amerikanske barnläkaren Wessel en numera klassisk beskrivning av det skrikande kolikbarnet och dess omgivning, bekymrade och pressade föräldrar. Orsakerna till spädbarnskolik är fortfarande till stor del okända, och åsikterna om förebyggande åtgärder och behandling varierar avsevärt. Prognosen brukar beskrivas som god, men mycket få systematiska uppföljnings-undersökningar har gjorts. Syftet med detta avhandlingsarbete var att undersöka aktuell förekomst och huruvida stress under graviditeten och mammans attityd till spädbarnets behov av kroppskontakt har betydelse för uppkomsten av kolik. Dessutom ingick att beskriva mönster i skrikbeteende och omhändertagande, samt att kartlägga om det finns några skillnader mellan barn som haft kolik och andra barn vid 4 års ålder. Under våren 1994 kontaktades alla mammor i Lund/Orup med nyfödda, friska, fullgångna barn. I studien deltog 376 mammor, 92 % av populationen, antingen genom att föra dagbok över barnens skrikande under 12 veckor, eller genom att svara på frågor i en telefonintervju då barnen var 5-7 månader gamla. De barn som hade kolik, och ett antal kontrollbarn, följdes upp fyra år senare, genom att mammorna fyllde i enkäter om sina barn. Resultaten från dessa undersökningar redovisas i Paper I och Paper V. Våren 1997 kontaktades alla gravida kvinnor, också i Lund/Orup. En enkät om psykosociala faktorer och ängslan/oro fylldes i under första delen av graviditeten. En telefonintervju om bl.a. hälsotillstånd gjordes i slutet av graviditeten, och en annan, om barnens skrikvanor, när dessa var 5 veckor gamla. De resultat som rör stress under graviditet och kolik redovisas i Paper III och IV, som innehåller data från 1099 mor-barn-par, motsvarande 57 % av populationen. I de två telefon-intervjuerna deltog 1621 resp. 1628 kvinnor. De mammor, vars barn hade kolik enligt kriterier vid telefonintervjun, och lika många mammor till kontrollbarn, ombads att föra dagbok under en veckas tid. De registrerade då om barnet var missnöjt, skrek eller hade kolikattacker, och vad de själva gjorde: matning, kroppskontakt, omvårdnad resp. köra barnet i vagn eller annan "rörelse utan kroppskontakt". I denna undersökning, redovisad i Paper II, deltog 235 mor-barn-par. Resultaten från den första undersökningen visade att kolikförekomsten var 11.7%, när den vanligast förekommande definitionen av kolik användes. Denna innebär att barnet är friskt för övrigt, och växer och utvecklas normalt, men gnäller och/eller skriker minst 3 timmar om dagen, minst 3 dagar under en vecka ("Wessel-kolik"). I den andra undersökningen var förekomsten 9.4%. Mammorna hade också tillfrågats om barnens skrikande innebar ett problem för dem själva eller familjen. I båda undersökningarna visade det sig att det fanns en betydande överlappning, såtillvida att en del mammor tyckte att situationen var ganska problematisk även om barnen inte uppfyllde Wessel-kriterierna för kolik. Å andra sidan uppgav över hälften av de mammor, vars barn skrek allra mest, att de inte upplevde detta som ett problem överhuvudtaget. I den andra undersökningen jämfördes uppgifterna om skrikmängder i telefonintervjun med resultaten från dagböckerna, som i regel påbörjades några dagar senare. Det var vanligt att man överskattade barnets skrikmängder i telefonintervjun. Av de 116 kolikbarnen var det bara 34 som faktiskt uppfyllde Wessel-kriterierna. Generellt sett var tiderna med sammanlagt gnäll, skrik och kolikattacker korta i denna undersökning, jämfört med liknande tidigare studier. Genomsnittstiden för ett kontrollbarn var 1.1 timme per dag, för icke-Wessel-kolikbarnen 1.6 timmar och för Wessel-kolikbarnen 3.5 timmar. Å andra sidan skilde sig Wessel-kolik-barnens skrikmönster från vad man funnit i andra undersökningar. De skrek oftare, och deras skrikande bestod till större del av kolikattacker. När det gäller omhändertagandet fanns också vissa skillnader jämfört med vad man funnit tidigare. Den totala tid som barnen var i nära fysisk kontakt med någon var i genomsnitt 7.1-9.1 timmar per dag. Motsvarande siffror i andra studier har varit något lägre. Den totala tiden med fysisk kontakt jämfördes sedan med hur mammorna under telefonintervjun i sen graviditet svarat på en fråga om huruvida de trodde att "för mycket" kroppskontakt till ett spädbarn under 4 månaders ålder kunde göra att barnet senare blev "bortskämt eller alldeles för osjälvständigt." Det visade sig då att om de svarat jakande på detta påstående, så var det större risk att barnet fick kolik. Deras barn fick allmänt sett mindre kroppskontakt; dessutom skrek de mer även när de faktiskt fick kroppskontakt av sina mödrar. Andra fynd i dagboksundersökningen var att mammorna gav sina barn mat relativt ofta, 10.0-10.6 gånger per dag i genomsnitt. Vidare kan man notera att i alla grupper tillbringades ca 1.5 timme om dagen i genomsnitt i 'rörelse utan kroppskontakt', dvs. oftast i en barnvagn. Angående undersökningarna avseende riskfaktorer för kolik visade dessa på ett komplicerat mönster. De kvinnor som hade anställning delades upp i två grupper, 'tjänstemän' (584) och 'arbetare' (237). Kolik var ungefär dubbelt så vanligt i tjänstemannagruppen. Kvinnorna hade också svarat på frågor om arbetsbelastning. De kvinnor, som var tjänstemän, och som under graviditeten beskrivit sitt arbete som krävande, men med stor möjlighet att påverka arbetsförhållandena, fick kolikbarn i högre grad. En annan riskfaktor var lågt s.k. "instrumental support", dvs. dålig tillgång till råd och praktisk hjälp. Förstagångsföräldrar hade en något ökad risk, men data från dagboksundersökningen tydde på att just dessa mammor hade en lite ökad tendens att överskatta sina barns skrikmängder. Slutligen fanns det också en riskökning, om man i tidig graviditet hade höga värden på "trait anxiety" dvs. benägenhet att känna oro och ängslan; särskilt gällde detta gruppen av mammor som var 24 år och yngre. En hög utbildningsnivå gjorde att den negativa effekten av ängslan och oro minskade något. I uppföljningsundersökningen vid 4 års ålder ingick frågor om följande i enkäten som fylldes i av mammorna: Beteende, temperament, mat- och sömnvanor, förekomst av vissa besvär som magont, förstoppning m.m. samt antal sjukhusvistelser. Ett formulär speglande familjerelationer ingick också, och barnens tillväxt undersöktes med hjälp av BVC-kurvor. Det fanns i stort sett inga skillnader mellan f.d. kolikbarn och övriga. Dock uppvisade de barn som haft kolik i högre grad negativa känslor ("negativ emotionalitet") i temperamentskalan. Enligt aktuell temperamentsforskning finns det ärftliga inslag i benägenheten att uppleva "negativ emotionalitet". Det kan därför tänkas att spädbarnskoliken, hos en del barn, var ett av de första uttrycken för denna aspekt av temperamentet. Det finns dock andra uppföljningsundersökningar, som inte givit motsvarande resultat, varför man inte kan dra några säkra slutsatser av detta fynd. BETYDELSE FÖR KLINISKT OMHÄNDERTAGANDE OCH FRAMTIDA FORSKNING Detta avhandlingsarbete, och även andra undersökningar som publicerats under de senaste åren, visar att förekomsten av spädbarnskolik ligger kring ca 10 %. Det är tänkbart att de långa sammanlagda tiderna med fysisk kontakt, och mönstret med relativt täta matningar, bidrar till de korta tiderna med gnäll och skrik i denna undersökning. Andra möjliga förklaringar kan vara skillnader i t.ex. omhändertagandet inom mödrahälsovården, genetiska skillnader eller skillnader i hur man i olika länder registrerar skrikbeteende i dagböcker. I denna undersökning fanns en liten grupp barn ("Wessel-kolik-barnen"), som verkade ha mer "genuin" kolik. I detta sammanhang kan nämnas, att det inom den vetenskapliga litteraturen finns varierande uppfattningar avseende hur stor andel av kolikfallen, som beror på "organiska" orsaker, som t.ex. komjölksöverkänslighet. Enligt några forskare rör det sig om högst 5 %, medan andra menar att så många som 25 % av alla kolikbarn skulle hjälpas av att man tog bort komjölk från kosten. Denna diskrepans avspeglar sig i ett par undersökningar som beskriver omhändertagandet av kolikbarn i barnhälsovården i två områden i Sverige resp. Norge. Det är viktigt att man i framtida studier tar reda på hur många, och vilka, av barnen som skulle kunna hjälpas av en korrekt genomförd elimination av komjölk ur kosten. Mycket unga kvinnor, och kvinnor som är mycket oroliga under graviditeten, har en något ökad risk för graviditetskomplikationer. Det är därför rimligt att man i mödrahälsovården ägnar dessa kvinnor särskild uppmärksamhet. Utifrån resultaten i denna studie blir detta ännu mer angeläget, eftersom det föreligger en ökad risk även för problem med barnskrik. Situationen för välutbildade kvinnor med ansvarsfulla arbeten är givetvis annorlunda, även om dessa också har en ökad risk att få barn med kolik. Den närmast till hands liggande förklaringen till detta samband utifrån våra data, är att det är arbetssituationen som på något sätt inverkar negativt. Fortsatt forskning, helst multidisciplinär, och med genusperspektiv, är nödvändig för att öka kunskaperna inom detta område. Resultaten avseende en koppling mellan rädsla för att skämma bort små barn och kolik får tas med viss försiktighet, eftersom denna metod inte har provats tidigare. Dock borde resultaten kunna föranleda att en vårdgivare som uppfattar att föräldrarna känner en viss osäkerhet angående risken för att skämma bort mycket små barn, aktivt informerar dem om att det inte finns någon sådan risk, och om att man kan "tillåta" sig att ge spädbarn mycket kroppskontakt. Uppföljningsundersökningen visade i stort sett inga skillnader mellan f.d. kolik-barn och andra barn, vilket är en viktig kunskap att kunna förmedla till oroliga föräldrar.