Att normaliseras - vårdares syn på psykiatriska patienter : Mot en djupare förståelse av vårdares attityd till sina patienter

Sammanfattning: I samband med industrialismens framväxt inrättades institutioner i större skala. Den ökade mängden omhändertagna på institution vid 1800‐talets slut kan förklaras med fler medicinskt diagnostiserade, en ökad utstötning, lägre tolerans för avvikande beteende, läkarintresse för ett nytt revir, låg utskrivningsfrekvens och hospitaliseringseffekter. Antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården minskade under 1900‐talets sista hälft. År 1992 tillsatte regeringen den så kallade psykiatriutredningen som slog fast att personer med kronisk psykiatrisk sjukdom utgjorde en grupp i samhället som karaktäriserades av allvarligt handikappade personer som berövats sina medborgerliga rättigheter och som hade få resurser till sitt förfogande. Psykiatrireformens intentioner genomsyras av bland annat begreppen normalisering och autonomi. De psykiskt funktionshindrades levnadsvillkor skall normaliseras för att öka deras möjligheter att leva som andra, vilket betyder att de ska delta i besluten om sin egen vård och behandling. Avhandlingen har sin grund i ett hermeneutiskt perspektiv, det vill säga att människor aldrig kan förstå något helt fördomsfritt eller förutsättningslöst. Förförståelse kan förstås som en form av föraning/förkänsla och första idé om det sökta fenomenet, vilket leder förståelsen i en viss riktning. Perspektivets innebörd är att ingen förståelse kan växa fram förutsättningslöst, dvs. växa fram utan någon på förhand given inställning från forskarens sida. Studiens övergripande syfte är att belysa vårdares attityd till personer med psykiska symtom. Avhandlingen består av fyra delarbeten med såväl kvantitativ som kvalitativ design. Data har insamlats med hjälp av frågeformulär, skattningsskalor samt narrativa intervjuer. Resultatet i delstudie I visar att fyra typologier som upptäckts i en tidigare kvalitativ intervjustudie existerade (god, ond, tokig och osynlig). Delstudie II visar att vårdarnas syn på inneliggande deprimerade patienter i hög grad bestäms av diagnosen. Syftet med delstudie III var att klargöra om patientens och vårdarens bild av patientens historia, nutid och framtid överensstämde med varandra. Resultatet visar på en tydlig skillnad mellan parterna. I delstudie IV var syftet att belysa före detta patienters upplevelser av att vara inlagda på en psykiatrisk avdelning. Studien visar att de tidigare patienternas upplevelser mestadels var negativa och att de kan tolkas som om det under sin sjukhusvistelse varit utsatta för ett subtilt förtryck. För att förstå vårdarnas syn på den drabbade personen kommer resultatet i studien att tolkas utifrån en teoretisk referensram inspirerad av den franske filosofen Michael Foucaults och den ryske filosofen Mikhail Bakhtins texter. Tolkningen visar att vårdarna har en tendens att undvika “annanhet” (otherness) och därigenom se patienten enbart som en karaktär, en typologi. Härigenom kommer patienten att placeras i ett ”ingenmansland”, i en kontext där han/hon inte tillhör vårdargemenskapen samtidigt som kontakten med den gamla privata gemenskapen upphör. Genom att se patienten som ett enskilt fall undviker vårdarna att se det lidande som finns i ”rummet” och därigenom blir det ”rum” som skapas till en ”isvärld” som inte är livsbejakande och därför ohälsosam för patienten. Att förändra vårdarnas attityder är en långvarig samhällelig process som kräver inte bara resurser i form av utbildning och handledning utan kanske främst utrymme för kontinuerlig diskussion och debatt. Grunden för förändringen finns redan idag i psykiatrireformens ideala normaliseringsbegrepp. Kravet är dock att politiker och tjänstemän inom vård och omsorg börjar leva upp till lagens intentioner. Detta kräver dock att synen på en person med psykisk sjukdom psykiskt handikapp måste ändras på samma sätt som till exempel synen på homosexuella ändrats från att de varit marginaliserade och levt i ett utanförskap, till att bli sedda som fullvärdiga samhällsmedborgare. För att bryta det strukturella maktmönstret behövs en total samhällelig attitydförändring. Endast en politisk förändring är inte tillräcklig.