Hellraiser : om Clive Barkers film

Sammanfattning: Jag kommer i denna avhandling att resonera kring frågor om skräckfilm som genre och studera hur Hellraiser förhåller sig till dess teman och problem. Hellraiser är en skräckfilm och således, på gott och ont, bunden till en kontroversiell genre. Jag anser det omöjligt att frångå detta i min analys där jag bland annat studerar ondska, sexualitet och genus. Efter en presentation av själva produktionen av filmen följer ett kapitel om Clive Barker där jag sammanfattar hans bakgrund samt hans författarskap, filmskapande och bildkonstnärliga verksamhet. Därefter studerar jag just genreproblematiken och de olika sätt på vilken man definierar denna genre. Jag ser här till såväl narrativa egenskaper som hur en film exempelvis lanseras och tas emot av såväl kritiker som publik. Jag redogör även för det mottagande filmen fått av så väl recensenter som fans och hur den uppfattas i den akademiska litteraturen. Därefter följer avhandlingens huvudparti: en omfattande närläsning av filmen där jag gör 21 nedslag i den för att beskriva och tolka scener. Jag utför här läsningar baserade på filmens innehåll och utseende där små detaljer och stora skeenden ställs samman. De teman jag fokuserar berör i synnerhet filmens förhållande till kropp, genus, sexualitet, familj, hus och religion. Jag för in resonemang om genre, så som exempelvis brittisk kontra amerikansk skräckfilm, produktionsmässiga förhållanden, genrens status, censur samt tankar om excessens betydelse för filmen. Jag har haft Hellraiser i sig, dess berättarstruktur och intrig, som utgångspunkt för avhandlingen och i största möjliga mån låtit filmen styra mitt val av teman. Den metod jag valt bygger på att segmenteringen görs utifrån den mer vardagsspråkliga förståelsen av att berättelser består av delmoment. Utifrån dessa sekvensanalyser tillåter jag mig att göra utvikningar och nedslag i större tematiska fält som samlas upp i min sammanfattande diskussion. I avhandlingens tredje del studerar jag ingående hur cenobiterna koncipierades, formades, ser ut och agerar. Vidare sätter jag dem i förhållande till arketypiska monster, som Frankensteins monster och Dracula, för att se hur Barker spelar med dessa monstruösa karaktärer. Jag diskuterar även cenobiternas säregna attraktionskraft, men poängterar samtidigt att det inte är alldeles självklart att tolka cenobiterna som filmen monster. Det kanske är Frank och Julia som egentligen är filmens monster? I den avslutande delen av avhandlingen studerar jag filmens förhållningssätt till kropp, smärta och lidande där gränserna stundom suddas ut och lidandet blir till njutning. Jag använder mig här i synnerhet av Linda Badleys studier av hur Clive Barker förhåller sig till kroppen i sin fiktion. Här refererar jag bland annat till delar av 1980-talets skräckfilm som stod nära punkrörelsens vilja att uttrycka avsky mot ett förtryckande system och normer man tog avstånd från. Cenobiternas utseende har likheter med punkrörelsens estetiska uttryck. Fysiskt våld mot kropp, i form av piercing och tatueringar, symboliserar ett motstånd mot den goda smaken. Detta utanförskap kan även ses som karakteristiskt för skräckfilmen som genre. Cenobiterna är sinnligt avtrubbade individer, som samtidigt strävar efter att nå njutning. Det verkar först vara när de öppnar upp sina kroppar och går under huden som de når den tillfredsställelse de eftersträvar.