I viljan att göra det normala : : en kritisk studie av genusperspektivet i missbrukarvården

Detta är en avhandling från Égalité

Sammanfattning: Den här avhandlingen handlar om hur kön görs i en av det sociala arbetets praktiker, nämligen missbrukarvården. Socialt arbete kan förstås som en normaliserande praktik som ger uttryck för samhällets normer och värderingar. Dess syfte är att fostra och anpassa människor så att de passar in i samhället. Under senare år har intresset för att synliggöra och hantera könsfrågor ökat inom socialt arbete, men hur förhåller sig denna normaliserande praktik till kön? Vad är det för kön som skall formas och fostras i viljan att göra det normala? Är det möjligt för socialt arbete att bidra till emancipation och förändring av de könsideal och könsnormer som råder i samhället?

Detta är några av de frågor som jag diskuterar utifrån ett omfattande empiriskt material från två institutioner som bedriver missbrukarvård. Den ena institutionen, som jag kallar Tvångsvårdsinstitutionen, är ett LVM-hem för kvinnor. Den andra institutionen kallar jag för Behandlingshemmet och där bedrivs frivillig behandling för män och kvinnor. Det empiriska materialet består av 19 intervjuer med personal samt deltagande observationer från de båda institutionerna. Genom att göra en intersektionell analys av detta material, där utgångspunkten är att kön görs i samspel med sexualitet, klass och etnicitet, undersöker jag hur kön görs.

Kön görs på flera olika sätt i behandlingsarbetet på de båda institutionerna, bland annat genom att införlivas i de behandlingsideologier som ligger till grund för behandlingsarbetet. Här görs kön genom att personalen använder sig själva som kvinnor och män i behandlingsarbetet. De förstår kön som komplementärt och ger kvinnor och män olika roller och uppgifter i behandlingsarbetet. På Tvångsvårdsinstitutionen skall kvinnorna vara förebilder och etablera förtroendefulla relationer till de kvinnor som de behandlar, männen skall däremot hålla distans till dem och därigenom visa en bild av hur det som personalen definierar som "goda" och "normala" män är. På Behandlingshemmet skall kvinnorna representera omsorgsfulla och varma mödrar medan männen representerar fadersgestaltens auktoritet. Dessa uppdelade roller begränsar kvinnorna och männen i deras arbete och låser dem i fixerade positioner.

I behandlingarna ingår övervakade urinprover och även detta arbete könsspecificeras. Det är alltid kvinnor som övervakar kvinnor och män som övervakar män. Här aktualiseras kön och sexualitet genom att personalen kontinuerligt visar var sexuella laddningar kan förväntas uppstå, vilket alltid är mellan kvinnor och män och aldrig mellan kvinnor och kvinnor eller mellan män och män. Jag visar hur det könsspecificerade arbetet med de övervakade urinproverna bidrar till att personalen undviker att förhålla sig till frågor om makt och kontroll som övervakningen innebär.

På båda institutionerna bryter personalen kontinuerligt mot sina egna föreställningar om hur behandlingsarbetet måste organiseras i förhållande till kön. Deras sätt att bryta mot de könsideologier som de själva skapat och skapar skulle kunna bidra till att göra kön på ett mer varierat och mindre fixerat sätt. Jag har dock visat hur personalen anstränger sig för att upprätthålla och återskapa kvinnor och män som olika och komplementära genom att osynliggöra brotten och genom att vidhålla att behandlingsarbetet fungerar bäst när kvinnor och män gör olika saker.

Personalens föreställningar om hur de kvinnor och män som de behandlar är och vad de behöver gör också att de utformar olika behandlingsinslag i förhållande till kvinnor och män. I förhållande till männen som behandlas på Behandlingshemmet är det i första hand deras sexualitet som blir central. När personalen pratar om och uppmärksammar männen som män är det deras sexualitet som de lyfter fram och aktualiserar. De förstår antingen männen som översexuella eller som sexuellt oerfarna och tafatta. Männen i personalgruppen har uppgiften att låta männen ge uttryck för sin starka sexualitet i en könsseparerad mansgrupp. Kvinnorna i personalgruppen tar hand om de män som personalen uppfattar som sexuellt oerfarna i relation till kvinnor. Kvinnorna skall hjälpa dem att bli tryggare i dessa relationer genom att ge dem möjlighet att prata och umgås med kvinnor. Här gör personalen kön och sexualitet i samspel genom att relatera sexuella laddningar och relationer till relationen mellan kvinnor och män. De gör också kön när de lär männen att uttrycka sin burdusa sexualitet tillsammans med andra män och när de låter kvinnorna i personalgruppen ta ansvar för männens sexualitet genom att vara de som sätter gränser för den. Kvinnorna tvingas balansera mellan de båda bilderna av männen när de skall vara både tillgängliga för dem som övningsobjekt samtidigt som de också skall sätta gränser för deras inviter. Kvinnorna beskirver hur de kontinuerligt känner sig objektifierade och sexualiserade av männen, något som gör att de försöker upprätthålla en gräns mellan det privata och det professionella.

Kvinnorna som behandlas på Behandlingshemmet förstås av personalen som manhaftiga. Personalen uppmuntrar därför dem att införliva femininitetsideal som handlar om skönhetsvård, samt aktiviteter som shopping och att umgås med andra kvinnor. Personalen menar att detta skall hjälpa kvinnorna att våga bejaka sin inre kvinnlighet. På Tvångsvårdsinstitutionen finns få aktiviteter som kvinnorna som behandlas på institutionen kan sysselsätta sig med. De aktiviteter som finns är tydligt länkade till kvinnornas kön och kvinnorna aktiveras i första hand genom att de får delta i köksarbetet på institutionen och genom olika inslag av skönhetsvård. Personalen engagerar sig också i att visa kvinnorna hur de kan kontrollera sina kroppar och sin vikt genom att träna och äta hälsosamt. Jag visar i min analys hur aktiviteterna och de ideal som personalen lär ut på de båda institutionerna är köns- och klasskodade och menar att genom dessa ideal fråntar personalen kvinnorna rätten att definiera sig själva, sin femininitet och sina behov.

På båda institutionerna har personalen ambitionen att förmedla jämställdhet genom behandlingsarbetet, något som också blir ett sätt för dem att göra normalitet. På båda institutionerna aktualiserar jämställdheten en central uppdelning mellan personalen och klienterna, en uppdelning mellan ett jämställt "vi" och ett ojämställt "de Andra". På Behandlingshemmet länkar personalen samman kön och etnicitet och konstruerar sig själva som jämställda genom att spegla sig i män med invandrarbakgrund och andra kulturer som sin sin ojämställda motsats. Här gör de alltså jämställdhet genom att länka samman kön och etnicitet i talet om vi och de Andra.

Det visar sig dock vara svårt för personalen att i behandlingsarbetet visa upp och lära ut jämställdhet på det sätt som de vill. På båda institutionerna krockar jämställdhetsidealen med behandlingsarbetets organisering och behandlingsideologierna. Kvinnor och män tar hand om olika uppgifter och de fördelar inte arbetet jämställt. Svårigheten att anställa män och nå en jämn könsfördelning i det kvinnodominerade sociala arbetet gör att persoanlen uppmärksammar och synliggör män som viktiga och värdefulla. Här har jag visat hur personalen ger männen ett värde som män, ett värde som kvinnorna inte kan konkurrera med eftersom de är kvinnor. Detta leder i sin förlängning till att de upprätthåller könsmaktsordningen mellan kvinnor och män.

I avhandlingen diskuterar jag avslutningsvis möjligheten att införliva genusperspektivets emancipatoriska ambitioner i det sociala arbetets normaliserande praktik. Jag diskuterar hur personalen formar och fostrar kön i enlighet med samhällets könsnormer och könsideal när de införlivar kön och genusperspektivet i missbrukarvårdens normaliserande praktik. Genusperspektivet avpolitiseras och istället för att handla om makt och maktrelationer handlar det om att förverkliga och skapa femininitet samt bejaka och kontrollera det som förstås som mäns sexualitet. Jag lyfter fram den förändringspotential som finns på institutionerna i form av kontinuerliga brott som personalen gör mot könsdiskurserna, här finns en subversiv potential men den är svag eftersom personalen inte själva uppmärksammar den utan tenderar att motarbeta och osynliggöra brotten. Jag diskuterar också betydelsen av personalens kritiska reflexion och deras förmåga att länka samman det enskilda fallet med kritiska teorier om samhällsstrukturer. Kritiska reflexioner och medvetna brott mot könsdiskursen kan innebära att socialt arbete förmår att verka med emancipatoriska ambitioner.

  KLICKA HÄR FÖR ATT SE AVHANDLINGEN I FULLTEXT. (PDF-format)