Our Selves in the Future: New Angles on Possible Selves

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Avhandlingen handlar om den aspekt av människans självbild, eller självet, som på engelska kallas possible selves, och som på svenska skulle kunna kallas "möjliga själv" (en etablerad svensk översättning saknas). Detta är framtidsföreställningar eller framtidsbilder där vi ser oss själva i framtida situationer eller tillstånd, och teorin om möjliga själv presenterades först av Markus och Nurius (1986). Forskningen om möjliga själv har belagt att sådana föreställningar är av stor vikt för både motivation och välbefinnande, inte minst genom att de konkreta, personliga mål vi strävar efter har formen av möjliga själv. Viktigt är att här göra en distinktion mellan självet, som i vid bemärkelse är våra samlade subjektiva föreställningar om oss själva, och jaget, som är ett psykoanalytiskt begrepp - en distinktion som tyvärr inte upprätthålls i den till svenska översatta litteraturen kring självet. Teorin om möjliga själv utvecklades inom en tradition av social kognition som ser självet som en kunskapsstruktur som består av exempelvis själv-scheman. Möjliga själv ses som en aspekt av denna kunskapsstruktur, och den tidigare forskningen kring möjliga själv tar sin utgångspunkt i denna kognitivt inriktade skolbildning. Den forskningen har därför också tenderat att fokusera på informationsprocesser. Denna avhandling har dock ett annat perspektiv än det man normalt finner i litteraturen om möjliga själv. För det första finns i avhandlingen en fokusering på möjliga själv som upplevd mening. För det andra finns en bredare syn på möjliga själv, än vad man normalt har i litteraturen. Traditionellt finns nämligen en stark fokusering på starkt positiva eller efterlängtade möjliga själv eller på starkt negativa eller fruktade möjliga själv. I denna avhandling behandlas också andra former, och andra typer av egenskaper än bara känsloladdning ges stor vikt. Avhandlingen består av tre delstudier. Studie I är teoretisk och börjar med en diskussion om hur begreppet möjliga själv definieras i litteraturen. Här finns dels en diskussion av den ursprungliga definitionen, och av de definitioner och användningar av begreppet som finns i den mer tillämpade litteraturen. I Studie I hävdas att många av de senare definitionerna innehåller ett antal missuppfattningar, vilket kan förklaras med att den ursprungliga definitionen kan missförstås. Sådana missförstånd kan sannolikt uppstå extra lätt ifall man inte ser den fundamentala kopplingen mellan möjliga själv och självet. Slutsatsen i Studie I är att det skulle behövas en klarare definition som tydligare lyfter fram de specifika egenskaperna hos möjliga själv. En sådan definition diskuteras, och tre egenskaper lyfts särskilt fram. Den första egenskapen är agentskap, och det hävdas att ett upplevt framtida agentskap är en viktig egenskap hos möjliga själv. Den andra egenskapen är den nära kopplingen till självet, och den tredje egenskapen är att möjliga själv kännetecknas av att vara upplevd mening snarare än att enbart vara informationsprocesser. Utifrån detta formuleras ett förslag till ny definition: Möjliga själv är föreställningar om oss själva i framtiden som innefattar, åtminstone i någon mån, en upplevelse av att ha agentskap i en framtida situation. Möjliga själv får en viktig del av sitt meningsinnehåll från självet som de i sin tur påverkar. Studie II är empirisk men inleds med en kritisk diskussion av forskningsmetoder för studier av möjliga själv, som är en fortsättning av den kritiska granskningen av tidigare forskning i Studie I. I Studie II hävdas att många tidigare metoder som används för att undersöka möjliga själv är problematiska eftersom de riskerar att inkludera fenomen som inte faller inom definitionen av möjliga själv. Beroende på metod kan avgränsningen bli både för smal och för bred. Ett nytt instrument för att undersöka möjliga själv presenteras, kallat Possible Selves Statements Test (PSST). Genom PSST får försöksdeltagare rapportera egna möjliga själv som de spontant kommer på, och gradera dessa enligt fyra dimensioner på numeriska skalor. Dessa dimensioner är positiv känsloladdning, negativ känsloladdning, sannolikhet och kontrollerbarhet. Kontrollerbarhet avser i vad mån försöksdeltagaren anser sig kunna påverka om det möjliga självet kommer att realiseras eller inte. Sjuttiotvå studenter fyllde i PSST och resultatet visar att hälften av de möjliga själv som rapporterades hade både positiv och negativ känsloladdning. I litteraturen har möjliga själv tidigare bara diskuterats som antingen positiva eller negativa, men de aktuella fynden ger starkt stöd för uppfattningen att detta är en överförenkling. Graderingen på skalorna visar också att möjliga själv har en komplex individuell mening och att två personer kan värdera samma framtidsbild mycket olika trots att de beskriver den med samma ord. Studie III inleds med en teoretisk diskussion av värdet av att ha en generell typologi över olika typer av möjliga själv. En teoretisk typologi med 7 kategorier diskuteras, baserad på aspekter av möjliga själv som är centrala för motivation och välbefinnande. Dessa är positiv och negativ känsloladdning samt kontrollerbarhet. Utifrån en empirisk undersökning med PSST, gjord på högstadieungdomar, läggs ytterligare två kategorier till, eftersom också skillnader i sannolikheten hos vissa möjliga själv gjorde att typologin behövde utökas. Den slutliga typologin innehåller därmed 9 kategorier, och kan utgöra ett viktigt hjälpmedel för att kategorisera data insamlade med PSST. Typologin är ett intressant verktyg för att exempelvis jämföra grupper avseende deras möjliga själv.