Universiteten och kompetenslandskapet: effekter av den högre utbildningens tillväxt och regionala spridning i Sverige

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish I Sverige har utbildningspolitiken under de senaste decennierna fått en viktig roll i att främja målsättningar också inom en rad andra politikområden, bland annat det regionalpolitiska. Högskolorna skall bidra till att utjämna sociala och ekonomiska skillnader mellan olika grupper i befolkningen, stimulera innovationsförmågan i näringslivet och generera nya företag. Undersökningarna av universitetens och högskolornas regionala effekter är dock få i förhållande till den uppmärksamhet som dessa frågor fått i debatten. I avhandlingen studeras vilken betydelse utbyggnaden av den högre utbildningen har haft för studentrekryteringen samt för den regionala tillgången på högutbildad arbetskraft under 1980- och 1990-talen. Två politiska ambitioner som står i centrum för studien är målsättningen att öka tillgängligheten till högre utbildning samt strävan att öka kompetensförsörjningen i alla delar av landet. En ökad tillgänglighet till högre utbildning förväntas leda till att den geografiska, men också den sociala, snedrekryteringen till högskolan minskar. Dessa förväntningar grundar sig på antagandet att fysiska avstånd utgör ett hinder i valet att påbörja högskolestudier i allmänhet, samt att fysiska avstånd utgör ett större hinder för vissa sociala grupper i befolkningen, bl.a. för dem från icke-akademiska hem. En ökad kompetensförsörjning förväntas leda till att utbildningsnivåerna höjs i alla delar av landet, en förväntning som bl.a. grundar sig på antaganden om att de som examineras från universitet och högskolor är benägna att stanna kvar och arbeta i studieregionen efter examen. Undersökningen baserar sig på registerdata från statistiska centralbyrån, dels i form av regionalt aggregerade data, dels i form av data över högskolenybörjare och examinerade på individnivå. De empiriska resultaten i studien stödjer antagandet om att en god tillgänglighet till högre utbildning på nära håll gör människor, ur alla socialgrupper, mer benägna att studera vid högskolan. Den regionala rekryteringen till högskolan har ökat mer i regioner där tillgängligheten till högre utbildning också har ökat. Undersökningarna ger däremot inga empiriska belägg för att det skulle finnas några betydande eller konsekventa skillnader i avståndskänslighet mellan olika sociala grupper i valet av utbildningsinstitution och utbildning. De rumsliga rekryteringsmönster som olika sociala grupper uppvisar förefaller snarare vara ett resultat av skillnader i preferenser. Skillnaderna i avståndskänslighet tycks vara större mellan människor i olika åldrar än mellan olika sociala grupper. Utbyggnaden av universitet och högskolor är också av betydelse för den regionala fördelningen av högutbildad arbetskraft. Individer är i relativt stor utsträckning benägna att stanna kvar i studieregionerna efter examen. Benägenheten att stanna är dock betydligt större i storstadsregionerna än i de mindre högskoleregionerna. En bidragande förklaring till detta kan vara att storstadsregionerna, främst Stockholmsregionen, fungerar som rulltrappsregioner i vilka de högskoleutbildade har högre chanser att ta sig upp till det övre inkomstskiktet. Detta gäller dock inte för alla grupper av högutbildade. Universiteten och högskolorna påverkar också utbildningsnivåerna regionalt genom att de erbjuder sysselsättningsmöjligheter för högutbildade. Det finns vidare mycket som talar för att förändringarna i tillgängligheten till högre utbildning mellan mitten av 1980-talet och slutet av 1990-talet har påverkat tillgången på högutbildade i stort positivt.