Sociala utredningar om barn : en rättssociologisk studie av lagstiftningens krav, utredningarnas argumentationer och konsekvenser för den enskilde

Sammanfattning: Popular Abstract in Swedish Denna avhandling behandlar sociala utredningar om barn. Avhandlingens övergripande syfte är att ur ett kritiskt perspektiv analysera och diskutera hur de rättsligt givna handlingsdirektiven för utredningsförfarandet och det därmed integrerade stöd- och behandlingsarbetet tillämpas i socialtjänstens faktiska utredningsverksamhet, i förhållande till föräldrarna. Frågan belyses genom en djupanalys av tre utredningar till grund för en ansökan om tvångsvård hos länsrätten under 1997. I analytiskt syfte särskiljes mellan två dimensioner: 1) Utredningen som del av en beslutsprocess utgör en argumenterande verksamhet med effekter för hur familjens problem och barnets vårdbehov definieras. 2) Utredningen som del av en behandlingsprocess utgör en intervenerande verksamhet med effekter för föräldrarnas handlingskapaciteter som föräldrar och individer. Studien sker mot bakgrund av ett socialkonstruktionistiskt perspektiv som intresserar sig för hur lagen tillämpas i interaktionen mellan lagadministratören och den enskilde i en vardagsverklighet, samt en analysmodell som beaktar olika samhällsfaktorers betydelse för det sätt som lagen faktiskt tillämpas på. Analysen bygger på två antaganden: 1) Utredaren befinner sig i en retorisk situation och måste utforma sin argumentation i utredningen på ett sätt som förmår påverka domstolen att ta ställning för utredarens ståndpunkt. 2) Föräldrarna befinner sig i ett underläge eftersom utredaren har kontrollen såväl över behandlingsresurserna och tvångsmedlen som över utredningens form, innehåll och informationsflöde. Analysen visar att utredarens myndighetsmakt används på ett repressivt sätt mot föräldrarna. Detta visar sig bland annat i form av ett undertryckande av föräldrarnas egna problemdefinitioner och förslag till problemlösning, en ensidig fokusering på föräldrarnas negativa sidor samt, genom att klassificera föräldrarna som ”behandlingsbara” respektive ”icke behandlingsbara”, en utestängning av vissa föräldrar från stöd- och behandlingsinsatser. Resultaten tydliggör behovet av en rättslig förstärkning av föräldrarnas ställning i utredningen. Men repressionen sätts också i samband med dels en standardiserad åtgärdsrepertoar som inte medger skräddarsydda lösningar för de komplicerade fall som det här ofta är fråga om, dels otillräckliga materiella resurser som tvingar fram ett prioritetsförfarande där de mest resurskrävande föräldrarna skiljs av från behandlingssystemet. Av detta följer att om socialtjänsten skall kunna fullgöra utredningarna på det av lagstiftaren åsyftade sättet, så måste den också få de materiella resurser som behövs för detta.